Nätverket som kom in från kylan

Har du någonsin läst en spionroman som gjort även de mest vardagliga av platser till en högintensiv scen där de mest spännande av hemliga händelser utspelar sig? Ett vanligt café förvandlas till ett internationellt slagfält medan två spioner som sitter och inte låtsas om att de vet om varandras hemlighet medan de samtidigt försöker ta varje leende som en ursäkt för att hälla gift i det kallnande teet. Ett brevinkast som vanligtvis bara tar emot ett motvilligt reklamfinansierat lokalblad förvandlas till en sambandscentral för synnerligen topphemliga hemligheter som färdas från okänd till okänd tills förhoppningsvis ingen vet var de befinner sig. Rädda Barnen-aktivisten som står och delar ut flygblad på torget förvandlas till en aktiv rekryterare för de forna Sovjet-staternas sista utpost i väst. -

Ni anar tendensen.

Det känns en smula som att de ömma skribenterna på våra kära gammelmedier förläst sig lite på sådan litteratur, och sedan fått för sig att det första bästa de ser stämmer överens med det de just läst. Turligt nog så är de halvt integrerade med internetkulturen; sorgligt nog handlar det bara om den halvan som tillåter dem vara tillräckligt skaråsinniga för att ana konstruerade ugglor i mossen i varje aspekt och nyans av nätets natur, och därmed även en fara runt varje virtuellt hörn.

Någonstans på gränsen mellan filosofi och litteraturvetenskap gömmer sig tanken om att vår verklighetsuppfattning med nödvändighet antar skönlitterär eller narrativ form, och att det därför är synnerligen tacksamt att jämföra verkligheten med litteraturen - det förra har samma mentala struktur som det senare, och passar därmed ihop som legobitar. Om de vänds åt rätt håll först, vill säga.

Problemet här är förstås att det är bakvänt att okritiskt dra paralleller mellan fiktion och verklighet med utgångspunkt i fiktionen. Bägge påminner förstås om varandra rent strukturellt, men epistemisk likhet har ingen ontisk bäring - eller, mer konkret, saker är inte nödvändigtvis på vissa sätt bara för att en tänker på dem på det viset. Självuppfyllande profetior till trots.

Så. Gammelmedia är insnöade i en spionberättelse, och ser därför internet som ett internationellt rövarnäste där det enbart och endast finns skurkar, pedofiler, terrorister och - av någon outgrundlig anledning - unga och/eller oskyldiga offer vars enda aktivitet där är att drabbas av de tre förra kategorierna.

Jag har något av en känsla av att detta säger mer om våra traditionsbärande medier än om internet. En smula.