Poesi, you say?

Tänk tillbaka på din absoluta favoritplats när du var barn. Det där stället du kunde återvända till när saker gick fel, eller där du alltid var lycklig, eller där du alltid kände en viss sorg över att behöva lämna. Tänk tillbaka på den platsen en stund, och försök frammana den känsla som hör till denna.

Visst är det en speciell känsla, det där? Visst är den dessutom lite diffus, lite odefinierbar, lite småsvår att definiera var den börjar och var den slutar? Och visst kan den dyka upp när en som minst anar det - exempelvis när Madeleinekakor är inblandade?

Vi har alla en eller ett par såna här platser och minnen som ibland dyker upp på oss när vi som mest anar det. Ibland letar vi aktivt upp dem; ibland tycks de nästan komma på besök från ett land långt bort. Ibland tycks de nästan komma från någon annan.

Det har genom tiderna gjorts många försök att fånga dessa känslor. Via ljud, bild, sten - vanligast via poesi, ord.

Det sägs att en dikt måste har rim, vers, reson, verkshöjd - men det är inte helt sant. Den måste inte ens ha ord; ibland kan blotta övergången från att det ena blir till det andra vara tillräckligt för att skapa den känsla som i den ambitiösa i efterhand försöker fånga.

Jag skulle nog tro att det där ögonblicket i sig är mer poetiskt än vad vi vill veta av.

Särskilt när vi börjar minnas det. Och att det hände på en viss plats. Och att vi alltid kände just så där när vi var här. -