Det otillgängliga studentlivet

Jag brukar väldigt ofta kalla mig själv professionell student. Detta är, som ni kanske redan anar, något av en ordlek. Det anspelar dels på den något artificiella uppdelning mellan "riktigt arbetande folk" och oss studenter, som konsekvent placerar oss studenter i ett sämre läge - förutom möjligtvis hos A-kassan, där studielivet helt plötsligt blir väldigt uppgraderat väldigt fort (vilket iofs inte hjälper ett dugg i sammanhanget). Det anspelar även på att jag har läst på universitetet i vad vissa skulle kalla "hur länge som helst", och det utan att ta studielån. Vilket hjälper en smula i sammanhanget, med tanke på att jag inte är klar än.

Det anspelar dessutom på att jag har en tendens att envisas med att se livet med lite för akademiska ögon även när jag inte befinner mig på campus, vilket retar livet ur väldigt många av verklighetens folk och tenderar att göra mig en smula alienerad i vissa sammanhang. Vilket ibland hjälper och ibland inte.

Något som helt klart inte hjälper någon alls, och som dessutom riskerar att direkt förhindra folk från att realisera sina framtidsdrömmar, är det till synes helt obegripliga beslutet att sätta åldersgräns på vissa längre utbildningar. Nu kanske eller kanske inte det finns någon sanning i tanken om att det inte går att lära gamla hundar att sitta, men visst känns det en aning snedtänkt att sätta gränser mellan "ung, formbar individ med all studentpotential framför sig" och "gammal hund" vid 28 års ålder?

Det finns förvisso en rationell grund i att ha viss åldersdiskriminering - vi kan ju inte låta yrkesförberedande utbildningsplatser domineras av folk som går i ålderspension lagom vid utbildningens slut - men på något vis känns det ändå som att just 28 nog ändå är en lite för radikal åldersgräns. Vi har att göra med en gräns som med rätta kan kallas vag och något av en gråzon, men en klar riktlinje torde vara att 28 är på ena sidan om den och 58 är på den andra.

Som professionell student vet jag att de allra svåraste frågorna på tentan tenderar att vara av karaktären "vad är det för skillnad mellan dessa två till synes likartade saker, och var skulle du dra gränsen?". Om examinatorn är riktigt elak handlar det om saker som utbildningsekonomi och ekonomiutbildning, men i just det här fallet så handlar det om ingendera, utan bara om ren och skär -

Well, jag vet inte vad.

Förhoppningsvis tar sig de berörda institutionerna i kragen, ser över sina rutiner och anammar ett mer professionellt sätt att hantera det här än att bara säga nej rakt av. Sverige har behov av fler högutbildade personer, inte färre, och det är bloody synd att det tydligen ska behövas ett nytt '68 för att det ska inträffa.

Välan.

Under min karriär som professionell student har jag lärt mig att det som går snett första gången vanligtvis går att fixa till på omtentan.

Förhoppningsvis.


-----

Under strecket kan tilläggas att jag blev antagen till mina kurser i höst. Hej retorik C och MKV B!