Vingslag i kunskapssamhället

Tänk dig att det skulle uppenbara sig en ny byggnad utanför Rosenbad. En stor byggnad, med många rum och många våningar, vars enda innehåll är statyer av ministrar som fullgjort sin mandatperiod. Statyer som är mer och mer magnifikt utformade ju mer och mer magnifikt ministern i fråga fullgjort sitt ämbete. Inte i avseende på opinionsundersökningar och valresultat, utan i termer av reellt mätbara framgångar eller skickligt förhindrade motgångar för landet som sådant. Statyer som blir mer och mer detaljerade ju större statsman en varit, och som bara blir formlösa klumpar om ministern i fråga inte riktigt varit en framgång för sitt ämbete.

Det finns förstås ingen sådan byggnad, och alla förslag på att bygga och fylla en sådan skulle aktivt motarbetas av the powers that be. Detta dels för att det klart och tydligt skulle åskådliggöra den svenska politiska historien för den vanlige medborgaren - det är ju trots allt bara att gå in i byggnaden och med egna ögon se vilka statsfunktionärer som var ärorika och vilka som inte var det, och därefter börja jämföra dessa med dagens motsvarigheter. Vilket skulle omöjliggöra väldigt mycket av den politiska propaganda som partierna kastar mot varandra - med åsynen att det finns både skarpt avbildade personligheter och formlösa klumpar från alla sidor så blir polariseringen att det egna laget enbart är en positiv kraft och de andra enbart en negativ dito omöjligt. Vilket inte bådar helt gott för de partier i vars direkta intresse det ligger att polariseringen fortsätter.

Men det skulle också motarbetas på rent själviska grunder. Ingen regeringsfunktionär som är värd sitt ämbete känner förtroende för att hen gör tillräckligt mycket för folket, och den som mot förmodan känner detta är inte värd sitt ämbete. Den förra kategorin fruktar att de inte platsar i galleriet, och vill inte riskera att få detta bekräftat; den senare kategorin behöver inte bevisa sig värdig inför folket, eftersom hen redan vet att hen är det. Visdom föder tvivel; makt korrumperar.

Vi saknar en dylik byggnad, både bokstavligen och metaforiskt. Vi saknar ett effektivt sätt att utvärdera våra ledare på rent historiska grunder - vi saknar den självklarhet det ligger i att kunna säga att vår nuvarande ministern i [departement] inte riktigt lever upp till föregångarens standard, med det underförstådda antagandet att föregångaren inte riktigt var särskilt bra hen heller.

Nu kanske någon invänder att de kan varenda minister sedan Karl Staafs dagar, men det handlar inte om vad du kan. Det handlar om självklara i att kunna referera till historien och kunna ta för givet att referensen uppfattas korrekt - att det finns ett gemensamt socialt rum att placera in nutiden i.

Någon annan kanske invänder att det är himla många ministrar att hålla reda på, och att folk inte orkar hålla reda på allt. Svaret på det är förstås att det är rent nonsens, och att det så här i VM-tider finns tusentals människor som utan större ansträngning alls memorerat ungefär samtliga laguppställningar i alla lag som över huvud taget betyder någonting - och det även om namnen är på koreanska eller nahuatl. Eller att schlagerfolket har en närmast encyklopedisk kunskap om vem som bar vilken dress vilket år och exakt hur många poäng de förlorade på det. Folk är inte dumma i huvudet, men deras koncentration och intresse är ibland inte riktade åt det håll vi tror eller önskar.

Vi saknar som sagt en fysisk byggnad. Det är inget problem, och det skulle göra varken till eller från för de allra flestas liv om det aldrig byggdes någon. Men det oroar mig djupt att den mentala motsvarigheten har slagit igen sina portar och låtit spindelväven bygga lager på lager över våra föregångares minne. För även om väldigt många av dessas statyer rättmätigt förtjänar att vara formlösa klumpar, så är inte det riktigt detsamma som att historien som sådan bör vara det. Ty ett medvetande där historien framstår som en formlös klump är en synnerligen formbar klump när propagandamakarna sätter igång.

Vi i Piratpartiet bygger kunskapssamhället. Och detta tar sig väldigt många fler uttryck än vad våra mindre historiskt skarpa kritiker vill framställa det som.