Netroots och jag

Jag har med viss spänning följt debatten om mitt ömma bloggnätverk Netroots de senaste dagarna. Jag har dock inte känt mig manad att uttala mig i frågan förrän nu, när den berömde Laakso ställer sig frågan om huruvida mindre bloggar osynliggörs i nätverket. Vilket alltid är en giltig fråga, även om svaret eventuellt visar sig vara nej - själva frågeställandet leder genom sitt blotta inträffande att folk tänker närmare på det hela, och på så vis blir mer uppmärksamma på ifall det finns tendenser åt det hållet. 

γνῶθι σεαυτόν. Så även här.

Laaksos inlägg innehåller förstås inte enbart frågan om mindre bloggar osynliggörs, utan preciserar frågeställningen en smula. Jag känner mig modig, och vill våga mig på att fritt sammanfatta frågeställningen så här: om nu Netroots är ett så framgångsrikt och effektivt verktyg för samarbete mellan bloggar, hur kommer det sig då att detta samarbete systematiskt tycks vara mer framgångsrikt och mer effektivt inom en viss klick av medlemmar?

Givetvis är det så att vissa bloggare är närmare varandra än annars - det är en del av det mänskliga villkoret att ens omedelbara sociala umgängeskrets får mer av ens uppmärksamhet än resten av världen. Den gode Dunbar argumenterar för att det finns en maxgräns för hur många människor vi är förmögna att ha en empatisk relation till (dvs bry oss om i större utsträckning) som ligger någonstans kring 150. Plus/minus eventuella individuella skillnader. De flesta av dessa människor tenderar att vara familj, släkt, vänner, arbetskollegor och andra som råkar befinna sig i vår mer omedelbara fysiska omgivning. Det kanske kan tyckas lite hårt att säga så, men det finns något av en gräns för hur mycket vi egentligen orkar. Både som människor och bloggare.

Likväl. Som medlem i Netroots - jag utgår en smula från att alla medlemmar är lika mycket värda, i egenskap av att vara just medlemmar - så måste jag tillstå att jag inte helt fått ta del av det framgångsrika och effektiva samarbete som bland annat S-Buzz är mån om att måla upp. Nu måste jag förstås erkänna att jag tagit del av nätrotsamarbete även utanför mitt ömma bloggnätverk, men det har onekligen ändå varit väldigt tyst från andra medlemmar sedan just S-Buzz välkomnade mig in i gemenskapen för lite drygt två månader sedan.

Särskilt då som jag, enligt denna sammanställning av populära inlägg publicerade av Netrootsmedlemmar, skrivit det näst populäraste inlägget sedan ett år tillbaka. Det ska förstås nämnas att denna lista är en smått obskyr sådan, och förmodligen enbart känd för oss medlemmar, men likväl - att ha legat där på plats nummer två i den dryga månad som jag gjort borde rimligen ha resulterat i någon slags reaktion. Av något slag.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förväntansfull när mitt välkomstbrev kom med besked om att jag numera var en officiell och legitim del av Netroots. Och lite bävande. Jag såg framför mig en hel del nätverkande, samarbetande och nya kontakter, onekligen, men jag såg också framför mig en hel del tuffa men givande diskussioner som skulle kräva mycken energi från mig men ändå vara givande i slutändan.

Särskilt då som jag i snitt publicerat ett inlägg om dagen på cirka 500 ord om diverse diskussionsvänliga ämnen sedan dess. Som detta, om bloggande och skrivande, detta om hur uppmärksamhet skapas i ett nätverk av bloggare eller detta om bloggandets relation till läsandet. Saker som torde vara relevanta för ett framgångsrikt och effektivt samarbete, onekligen.

Ack ja.

Det är tur att jag är nätrotsaktivist, så att jag inte är helt utom tävlan. Som Laakso gjorde mig uppmärksam på så ligger jag ju trots allt väldigt nära knuffs top 50, en nyhet som gjorde mig glad i mitt bloggande hjärta.

Jag förhåller mig likväl öppen för tanken på ett mer aktivt samarbete med mina medmedlemmar i Netroots framöver. Framgångsrikt och effektivt samarbete kräver trots allt aktiva nätrötter, och - well. Här har ni en.

Vad säger ni - ska vi göra oss ett namn för oss själva, vi nätrötter i Netroots? -

Bloggar: Johan, Martin, Peter, Anna, Johan, Högberg, Claes