Ett ideologiskt trumfkort

Det finns en sak en ständigt borde påminna folk om när det gäller ideologi, och det är att det generellt sett är en dålig sak att först peka ut en sådan och sedan bekänna sig helt och fullt åt den. Det är förvisso en god mental övning och/eller ett fungerande tillvägagångssätt för att öka sin förståelse för ideologin i fråga, men som metod för livsinriktning så är det något missriktat. Livet har nämligen något av en tendens att inte riktigt passa in helt i de olika ideologiska rutnäten, och alla försök att tvinga in det i någondera av dem har hittills misslyckats spektakulärt.

Livet har också en tendens att envisas med att påminna oss om att vi är människor först, och ideologiska representanter först i andra eller tredje hand. Något som varje familj med konservativa farbröder och radikala ungdomar onekligen har märkt. Men det är också fullt möjligt att inta olika ideologiska positioner i olika frågor - det går, exempelvis, hur bra som helst att vara konservativ när det gäller hårdare tag och samtidigt vara liberal när det gäller prostitution. Ideologi definierar inte ens vara - varat föregår ideologin, och tenderar att göra detta även och särskilt när det är synnerligen ideologiskt obekvämt.

Jag träffar ibland på folk som är utpräglat ideologiska, nästan men inte riktigt på gränsen till att vara fanatiska. Jag blir väldigt trött väldigt snabbt på dem, särskilt om det rör sig om den endimensionella och polarisera(n)de sorten som enbart ser gott i de egna leden och enbart ont i andras. Detta särskilt som jag tenderar att vara varken med eller mot dem a priori, utan är något av en ideologisk agnostiker som envisas med att ta folk på orden i stället för på preferenserna. Vilket många gånger är mer av en nyansering än vad folk klarar av; det här med ideologisk renhet och åsiktspluralism tenderar att vara ett par som är polariserade åt samma håll.

Enligt vissa finns det ett synnerligen enkelt sätt att kategorisera folk på höger/vänster-skalan, och det är att ställa dem den korta frågan: tror du att du som enskild individ kan påverka? Den som svarar ja hamnar till höger och den som svarar nej hamnar till vänster. Vilket förstås är en generalisering så grov att den inte riktigt är värd att ta på fullt allvar, men den sätter ändå fingret på en av de olika ideologiernas stora konfliktytor: individen.

Det jag blir trött på när jag hamnar bland högerfolk är det synnerligen starka patos som läggs vid individens egna möjligheter och superkrafter. Metodologisk individualism i all ära, men det finns gränser för hur mycket en person kan göra. Samhället är större än summan av dess enskilda individer, trots allt.

Med detta sagt så är det som tröttar ut mig hos vänsterfolk deras synnerligen medvetet blinda fläck när det gäller individens möjligheter och superkrafter. Nu är jag förstås sociolog och mycket väl insatt i hur överindividuella strukturer tenderar att massproducera de habitus det behöver för att reproducera sig självt, men dessa tenderar dock att samtidigt skapa luckor som individer kan greppa tag i och göra någonting användbart av. Samhället må vara större än summan av sina beståndsdelar, men samma beståndsdelar finns fortfarande i och för sig själva.

Livet har ju, som sagt, något av en tendens att komma före det ideologiska, även och särskilt när detta är olägligt. Anledningen till att jag grupperat ihop mig med Piratpartiet är inte för att jag finner en synnerligen omogen glädje i att det över huvud taget finns ett parti vid namn "Piratpartiet", utan för att de till synes ideologiska strider som pågår mellan höger och vänster missar att det just nu pågår en utveckling mot ett samhälle som vare sig höger eller vänster skulle kalla gott. Och, än mer, att ingendera riktigt vill kännas vid att det enda sättet att undvika denna trend är att ta lärdom av sina motparter och erkänna att världen är lite större än vad den egna bilden av den finner det bekvämt att måla upp.

Både Marcuse och Rawls hade sina poänger, och att låsa in sig i endera är att missa den andra. Min poäng med det här inlägget är dock att ingendera är av särskilt användbar karaktär i ett rättslöst övervakningssamhälle, och om det fortfarande finns någonting kvar av det de konservativa kallar moralisk karaktär så är dess första imperativ att försöka förhindra att ett sådant uppstår.

Allt annat är att försöka blanda bort korten. -