En retorisk fråga om samvete

Ibland är det märkligt hur någon som skriver för utomstående, om en helt annan situation utifrån ett helt likgiltigt perspektiv inför det egna läget kan träffa så rätt angående ens egna nuvarande omständigheter. En vet rent intellektuellt att de skriver om någonting annat, för någon annan och med ett helt annat perspektiv än ens eget lokala - men ändå känns det som om de träffat precis just rätt angående precis en själv precis just där och då.

Det finns förvisso ett par litterära knep som kan tas till för att uppnå den här effekten - jfr Twilight-fenomenet - men det kan också vara så att det finns vissa likheter mellan de omständigheter som författaren skriver om och till, och de som en själv råkar gå omkring och befinna sig i. Ta exempelvis dessa ord som min husgud Theodore Dalrymple skriver angående valdebatten inför det gångna valet i Storbritannien:

There is no better time to study bad argumentation than during an election in a western democracy. No falsehood is too false to be suggested, no truth too evident to be suppressed, no non sequitur too illogical to be enunciated, by a candidate during one of these contests. They cut words adrift from their meaning, leaving only a connotation behind, like the grin of the Cheshire cat. A fastidious man, with no experience of living under any other political system, is likely to react with disgust.

Visst är det nästan - jag nämner absolut inga namn här - så att en känner igen sig en smula? Jag har förvisso något av en predisposition att lystra till lite extra när någon nämner dålig argumentation (vilket härdade läsare har märkt vid det här laget), men jag anar att den generella tendensen att tycka att det nog är någonting fiskigt med de mer pompösa uttalandena om hur bra ett visst givet parti är?

Nu är jag den siste att kunna hävda att jag är opartisk åt något håll - lutar jag inte åt Piratpartiet i synnerhet så lutar jag åt det akademiska sättet att vara i allmänhet - men det är ändå någonting jag har gått omkring och tänkt på den senaste tiden. Som partisk retoriker har jag onekligen en viss tendens att vinkla saker lite mer åt mitt håll än åt motståndarens (det ligger i sakens natur), men jag har också det samvete som följer med att veta exakt vad det är jag gör och hur.

Den gode Quintilianus hävdade redan på sin tid - strax efter Jesus tid, för att vara exakt - att en god talare också måste vara en god människa, en någon som tar ansvar för och som vist bedömer effekten av sina ord. Detta kanske vi idag så här efteråt bedömer vara något naivt och intetsägande, som inte förpliktigar till någonting eller borde tillåtas ställa sig i vägen för ett effektivt och rättframt användande av våra retoriska superkrafter. Indeed, på väldigt många håll står det att finna cynism och direkt brutalitet i retorisk aktion, från reklambyråer till propagandaministerier till lobbyorganisationer till - förvisso - härskartekniker i vardagen.

Det går inte att förneka att det goda ordet om att säga vad en tänker men tänka på vad en säger kanske inte riktigt blivit en del av var människas obändliga samvete än.

Det går inte heller att förneka att både det goda och det onda ordet har makt över människor, och att det ena väldigt lätt övergår i det andra när det en argumenterar för uppfattas vara viktigt nog. Exempelvis utgången av ett nära förestående val.

I stundens hetta ser allting väldigt annorlunda ut, och om det blir hett nog så kan det hända att ens medmänniskor börjar se ut som hinder som måste övervinnas snarare än som en del av det samhälle som ska byggas och levas i även efter att stunden är över.

Det kanske till och med framstår som att det lite nyare ordstävet att det måste till lite äggknäckande för att göra en omelett utgör någon slags ursäkt för saker och ting.

Varje partisk retoriker har att hålla detta i bakhuvudet. Varje partisk retoriker har att lyssna på den där inre rösten som säger att medlen måste kunna helgas även när ändamålet är utom synhåll, och att det fortfarande finns utrymme för diskussion och dialog även när valet likt Hannibal står utanför porten och inte helt subtilt bankar sig in.

Låt oss nu alla - pirater, alliansföreträdare, rödgröna, feminister, nationalister och (i sammanhanget) oberoende - hålla ögonen på bollen och försöka att sparka på den i stället för varandra.

Annars fruktar jag att vi förlorar långt mer än vårt retoriska eller intellektuella samvete. -

Även pingat i: Kristdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet, Val2010