Det enda moraliska alternativet

För första gången någonsin så har jag blivit uppringd angående ett blogginlägg. Vanligtvis brukar första gånger vara tillfällen då trender inleds, men just den här gången känns det som att det även gärna får vara den sista av sitt slag. Min uppringare hade läst gårdagens mastodontinlägg om FRA, och dessutom sett de inklippta filmerna, och sedan funderat på om det finns någon koppling mellan dem eller någon anledning till att de ligger precis där de ligger. Och blivit akut deprimerad som följd, och därför letat upp en telefon för att ställa mig ett par frågor:

Hur står du ut? Och hur ska jag kunna göra det? Hur hanterar [du/jag/en] den massiva ångest det innebär att tänka tillbaka på det som hänt och inser att det faktiskt har hänt, på riktigt, med riktiga människor? Hur står en ut? ...hjälp?

Det är sådana frågor som gör att jag önskar att jag kunde inleda ett svar genom att säga att Aristoteles en gång sade någonting klokt, och sedan arbeta vidare därifrån på ett lugnt och metodiskt vis mot slutpunkten att saker och ting egentligen inte är så illa, att tröst är inom räckhåll och att det enda en behöver göra är att följa dessa enkla steg. så blir allt mycket bättre. Enkla lösningar på svåra problem.

Vi vet nog bägge två att det inte riktigt är så det fungerar. Vi vet nog bägge två att det inte är en fråga om att stå ut, utan om att arbeta sig igenom det hela på ett sådant sätt att det blir en del av ens personlighet, - om emotionell ärrbildning.

Hur hanterar en att historien är ett stort svart hål av allomfattande mörker som tycks svälja alla tendenser till godhet och glädje fortare än tiden kan stanna upp? Och att den nu visar alla tecken på att vilja göra det igen?

Det finns två svar. Det ena är att inte göra det, och i stället försöka fly in i någon slags pseudovärld av underhållning och distraktion. Det är inte omoraliskt, men väl väldigt mänskligt (allt för mänskligt). Det andra är att angripa det hela med öppet hjärta och försöka förstå varför - med all ångest, smärta och delvis förlorad livsvilja som sannolikt följer av försöket. Det är inte så mycket ett sätt att hantera som ett sätt leva genom, trots eller på grund av - och det är en synnerligen moralisk sak att göra om det görs med målet att se till så att det aldrig händer igen.

Om jag vore cynisk skulle jag försöka vinkla det hela på ett sådant sätt att Piratpartiet framstår som det enda moraliska alternativet. Grejen är förstås att jag inte tillåtit ärrbildningen att gå så långt att jag är villig att rada upp lik i syfte att gå över dem i någon slags propagandasyfte. Jag vill inte se saker polariseras i termer av att en sida säger sig vara de goda och den andra de onda - det räcker med en väldigt ytlig historisk återblick för att förstå varför.

Jag försöker ständigt att vara någonting annat än cynisk. Så i stället för att ta tillfället att försöka göra tillfälligt billiga poänger tänker jag säga så här: vi är alla varandras syskon i försöket att förstå historien och förhindra dess eviga återkomst.

Och om vi ska lyckas så måste vi göra det tillsammans. De känslor av förtvivlan, ångest, hopplöshet och direkt sorg som dyker upp i försöket är legitima känslor, så skäms inte för dem. Men låt dem inte äta upp dig i deprimerad ensamhet - vi finns ju trots allt fortfarande, vi medmänniskor. Ärren kommer inte att svida mindre, och än mindre läka - men delad sorg är legitim sorg, och sådan är långt mycket lättare att bära än någon annan sort. -