Den sexuella rävsaxen

Det finns vissa saker jag sällan funderar på, och sex är en av dem. Ändå skuffade en kombination av Mikus senaste potpurriinlägg i kombination med Tanjas och Johannas inlägg om tjat, samt ett kortare meningsutbyte med Klara mig att tänka åt det hållet. Efter en stund kom jag fram till att det hela är någonting av en rävsax, och att en gör fel vad en än gör eller inte gör.

Eller, rättare, vem man är eller om man inte är. Om ni ursäktar misshandeln av språket.

Ty när en man är i farten med en kvinna så är det hela ett utslag för att mannen som bärare av patriarkatet utnyttjar sin privilegierade ställning för att med någon slags implicit våld få sin vilja gjord över kvinnan. Eller så är han bara ute efter sin egen njutning och bryr sig inte om hennes. Eller så är han oförmögen att tillfredsställa hennes begär. Vilket är både fel och fail.

Och när en kvinna är i farten med en man - icke att förväxla med det ovan sagda - så beror det på en internalisering av samma patriarkala struktur, vilket i sin tur leder till att patriarkatet förevigas genom den sexuella akten. Eller så är hon inte tillräckligt villig. Eller inte tillräckligt, rent generellt. Vilket är både fel och fail.

Nu skulle en förstås kunna svara att dessa två framställningar baserar sig på en feltolkning av vad det här med patriarkatet består av, och att det hela egentligen rör sig om överindividuella strukturer som vi socialiseras in i via vårt konstanta umgänge med en allt mer medialiserad miljö där sex och vulgärfeminism ständigt är på tapeten, men det vore att göra det lite för lätt för sig. Det skulle vara att sätta kartan över terrängen, och förringa att det finns riktiga människor som tänker riktiga tankar och hyser riktiga farhågor av den typ skissas ovan.

Även om det finns en synnerligen väl utvecklad feministisk diskurs rörande sex så hjälper inte det riktigt de verklighetens folk som går omkring och deltar i den sexuella neurosen. De har sex för sällan, på fel sätt, med fel personer och förmodligen med fel teknik också. Om det är riktigt illa så är det fel på dem som kropp också, och inte bara som person; för liten, för stor, för lång, för smal, för kort, för tjock, för på, för av eller bara för mycket. Det viktiga här är inte det att det finns svar på de frågor och neuroser som folk går omkring och har, utan det faktum att de går omkring och har dem - nu, idag, utan att kunna komma undan. Sex är överallt, utan pardon.

Vad värre är så är det fel att inte ha sex också, så att frivilligt dra sig undan och bara säga screw this åt hela neuroskomplexet fungerar inte det heller - i alla fall inte om en vill slippa undan sjukdoms- eller märklighetsstämpeln. Att vara asexuell fungerar bara delvis, eftersom en måste interagera med tusen olika sorters sexuella människor och på något plan förstå vad de håller på med för att förstå dem. Vilket innebär att - wham! den sexuella rävsaxen slår igen och drabbar precis alla. Vad folk än gör, och hur de än gör det, och varför de än gör det, så gör de fel. Är fel.

Vare sig de har sex eller inte.



Nu skulle vi kunna säga att det vore en bra idé om folk släpade iväg sig till biblioteket och började läsa Foucault och Butler och gänget och fick sig någon slags insikt i problematiken, men sådana uppmaningar tycks (historiskt sett) vara brutalt värdelösa. Och dessutom spä på problemet genom att ge folk dåligt samvete eftersom de inte gjort det än. Vilket inte direkt hjälper.

Det första steget mot något av en positiv utveckling torde vara att erkänna att det hela faktiskt ÄR ett neurotiskt komplex, och att det är långt mer komplicerat och omfattande än vad vi till en början kanske tror. Inte nödvändigtvis att inte fortsätta ha det, men väl att erkänna att det är mer inblandat än ett enkelt "de e bar å åk". Det verkar vara en bra utgångspunkt för att ta sig ur denna rävsax, om någon. -