Om det här med privatlighet och offentlighet på internet

Det finns ett par saker en vanligtvis tar för givet att andra tar för givna. Ni vet. Att inte äta gul snö, att inte dra hungriga katter i svansen (försök inte ens), att inte lägga upp fullständiga och kompletta kontaktuppgifter på Facebook. Det verkar rimligt att ta sådana saker för givna - det finns ju trots allt någon slags miniminivå för hur rationella vi kan anta att andra människor är, trots allt. Det enda kruxet är förstås att verkligheten inte direkt bryr sig om vare sig rimlighet eller rationalitet, och en snabb rundtur på ansiktsboken ger dig snabbt fler kontaktuppgifter än vad du egentligen är villig att hantera.

Dexion diskuterar förhållandet mellan privat och offentligt visavi ansiktsboken och det gamla östblocket, Jag kommer att få tillfälle att återvända till det gamla östblocket i ett senare inlägg, så vi släpper den vinkeln för tillfället och håller oss kvar vid det där brottet mellan privatlighet och offentlighet. Det verkar som att jag är i något av en minoritet när det gäller att göra en skillnad mellan onlinenärvaro och ärlighet - det ena inkluderar inte nödvändigtvis det andra, och det finns inte direkt några anledningar att begå synden att vara brutalt ärlig bara för att mediet råkar vara relativt nytt.

Det finns förstås olika grader av offentlighet på internet, från det mest offentliga till det mest privata. Det mest offentliga är bloggvärlden, vars enda krav för tillgänglighet är att läsarens webbläsare förstår html. Lite privatare, men fortfarande synnerligen offentligt, är ansiktsboken, som många gånger är tillgänglig för vem som helst som känner för att kolla vilka slags människor som existerar. Därefter kommer slutna communitys av typen Helgon eller Likström, som kräver en aktiv handling i form av registrering för att folk ska få komma in. Längst ut mot privatpolen hamnar mail eller chattar, där bara ett synnerligen litet fåtal kommer åt det som sägs. (Allt detta förutsätter förstås att FRA inte finns, men som sagt, senare inlägg.)

Beroende på var en viss sida befinner sig på denna skala så kan en generellt sett komma undan med att vara mer eller mindre formell, mer eller mindre välkomponerad. I en vanlig chatt kommer en undan med att brutalapplicera Fredrik Lindströms maxim om att budskapet är viktigare än formen, och att så länge de andra förstår vad du menar så är allt frid och fröjd. Som bloggare med någon som helst grad av pretention så ser en till att varje komma sitter på rätt plats, varje böjningsform är rätt efter varje omskrivning och varje länk leder åt rätt håll - INNAN en korrekturläser för att se till så att varje komma, böjningsform och länk är rätt.

En ska ju trots allt samtala med hela världen. Det kräver sina förberedelser.

Jag går omkring och tar hela det här resonemanget för givet, och tar sedan för givet att alla andra också gör det bara för att det är så självklart. Vilket det tydligen inte är - fråga bara barnskötaren som fick sparken pga att hens profilbild på ansiktsboken innehöll orden "porn star".

Så, för att ta det hela igen: sparka inte en skunk, dra inte en hungrig katt i svansen (låt bara bli, okay?), dansa inte naken med öppna fönster om du bor på markplan mitt i centrala staden och glöm inte att anpassa din kommunikation efter den grad av offentlighet som gäller för det medium du för tillfället råkar använda.

Kan jag kan du. Jag lovar.