Jag, kulturskapare

Jag är en kulturskapare. Jag producerar kultur. Du tittar på den just nu, och när jag nu närmar mig mitt tusende publicerade inlägg så är det inte helt orimligt att kalla mig en etablerad kulturskapare. Således har jag ett direkt intresse i upphovsrätten, eftersom det är mina rättigheter det rör sig om, och alla försök att säga någonting annat är ett direkt försök att frånta mig dessa rättigheter.

Detta är givet, och inte särskilt kontroversiellt. Jag tror till och med en viss Per borta på Netopia skulle hålla med om detta.

Som ensam kulturskapare i min klass är det förstås svårt att driva igenom sina rättigheter på egen hand, och därför är det bra att jag har olika organisationer av diverse slag som aktivt arbetar med att driva igenom dessa och se till att de förblir reellt genomdrivna när de väl blivit det. Det skulle ju onekligen bli mycket cykel och lite verkstad om jag vore tvungen att flänga land och rike runt för att se till så att mina rättigheter inte i praktiken avskaffades över en natt. Och jag har en känsla av att världen har mer nytta av mig som bloggare än som lobbyist i egen sak - även om jag nu känner att jag måste göra det ändå.

Ty även om jag är tacksam för att jag som rättighetsinnehavare kan ägna mer tid åt att skapa saker att ha upphovsrätt till än annars, så känns det som att det börjar gå lite för långt nu. Det verkar nämligen både extremt och drakoniskt att jag ska kunna gå till domstol för att kunna kräva en husrannsakan hos någon som kanske eller kanske inte inkräktat på mina rättigheter; det känns lite överdrivet att förespråka total avlyssning av internet i syfte att fånga folk som eventuellt olovligen tar del av mina verk; det lämnar dessutom en synnerligen besk smak i munnen att ännu värre saker förespråkas i mitt namn - och, än värre, som någonting som ligger i mitt intresse som kulturskapare.

Det finns ett gammalt talesätt att det alltid finns en stor risk att det en försvarar går förlorat i ens kamp att försvara det, Så även här. Ni ser, mina skapade kulturella verk kan enbart och endast konsumeras och avnjutas i ett öppet och demokratiskt samhälle, och om försöket att dra mina rättigheter ännu längre mot sin spets fortsätter så försvinner min kulturella - och, förvisso, även ekonomiska - marknad. Vilket gör mina rättigheter brutalt värdelösa när kritan väl lämnat pappret.

Än mer så är detta försök att hävda mina rättigheter ironiskt nog synnerligen respektlöst mot mig som rättighetsinnehavare. I mitt namn forceras den ena gränsen efter den andra, under mina rättigheters fana monteras ett otal av mina och mina medmänniskors andra rättigheter ned, och allt detta under jubel om att vi rättighetsinnehavare borde vara tacksamma över detta korståg mot den senaste upphovsrättsliga väderkvarnen.

Jag kan inte annat än att tycka att detta är allt annat än att respektera mina rättigheter, i ordet "respekteras" många betydelser.

Jag är en kulturskapare. Jag är en aktiv medlem i Piratpartiet. Och jag är synnerligen trött på att få höra att mina rättigheter används som slagträ för att demontera det öppna och demokratiska samhälle som utgör grundförutsättningen till att kulturskapande över huvud taget ska ha någon mening.

Det är hög tid att sätta P för denna orättfärdiga respektlöshet.