Ett brev till Beatrice

Närhelst jag ställs inför en ny uppgift som involverar andra människor så blir jag lite nervös att folk ska komma på mig med att inte riktigt veta vad jag talar om. Jag har fått mig ett rykte om mig att veta en massa och vara generellt kunnig och sånt där, men det hjälper inte riktigt mot tanken att det stora avslöjandet av ens inneboende inkompetens ska inträffa - det gör det snarare lite värre. Ju högre ens rykte flyger desto hårdare låter det när det gör sällskap med valen och blomkrukan mot marken.

Vanligtvis brukar dessa tankar skingras rätt fort när jag väl kommit igång med detta nya som ska kommas igång med, men det går inte att komma ifrån att en ibland känner sig lite underkvalificerad för det en håller på med. Världen är ju trots allt ändå rätt stor, och innehåller tusen och åter tusen saker som en inte tänkt på men förmodligen borde ha tänkt på. Det skulle mycket väl kunna vara så att en konsekvent går omkring och missar en fundamentalt viktig sådan sak utan att veta om det. Det är det vanligtvis inte, men det skulle kunna vara!

Jag har på sistone börjat ana att jag balanserar någonstans på gränsen mellan sund självkritik och dåligt självförtroende, och att det bästa sättet framåt är att fortsätta som nu fast med lite mer av det ena och lite mindre av det andra. Vilket inte riktigt är vad jag kan säga om dig, som tycks vara den totala motsatsen till mig. Dvs en sådan som fortsätter som om inget, med högt självförtroende och en självkritik som - om jag ska vara ärlig - i storlek liknar Weimarrepublikens framtidsutsikter anno 1932.

Detta har ännu en gång försatt dig i blåsväder, i form av ditt förslag om att göra det lättare att sätta upp övervakningskameror. Det är ingen hejd på ditt självförtroende, men så inte heller på kritiken som riktats mot dig.

Men det är ingen fara, Beatrice! Lösningen är i sikte och inom räckhåll! Eftersom vi tycks vara varandras motsatser när det gäller att värdera vår insats i denna stora värld så vore det mer än passande att vi samarbetade om att vara justitieminister ett tag. Du står för den handfasta handgripligheten som behövs för att få saker och ting gjorda, så står jag för den lite mindre handfasta eftertänksamheten som ser till så att förändringen och förbättringen portioneras ut i lagom stora doser så att ingen behöver oroa sig över att det går för fort åt rätt håll.

Det kanske höjs röster om att du inte riktigt förstår hur det här med hur grundläggande rättssäkerhet fungerar, att du visar oroväckande stora brister när det gäller att se skillnad på lagstiftning som var naturlig i DDR och sådan som är helt främmande för svensk rättstradition, - vissa kanske till och med säger att du bör avgå med omedelbar verkan. Oroa dig inte för dem - tillsammans kan vi förklara att du bara är en liten människa som råkat halka in ett sammanhang som är lite för stort för dig, och att du från och med nu kommer att bli en mer ödmjuk och rådfrågande personlighet.

Tillsammans kan vi fortfarande rädda läget och vrida det till vår fördel. Vad säger du, Beatrice - ska vi slå våra motsatta personligheter ihop och tillsammans slå världen med häpnad?

Jag frågar i all vänlighet, men tänk inte för länge på mitt erbjudande. Ty skuggan från både valen, blomkrukan och din tid som minister börjar bli större och större, och jag vet inte hur länge jag kommer att kunna vara till hjälp. -

Mvh
Johanna Drott
Mindre funktionär, Piratpartiet