Politisk bakgrund, you say?

Joshen sparkade alldeles nyligen igång ett initiativ under sentimentet "know thy neighbur". Tanken är att vi känner oss själva, men kanske inte våra medpirater, och att detta är något av en besvärlighet rent samarbetsmässigt. Inte för att vi inte kommer överens, utan för att vi ibland tar olika saker för givna och tror oss säga någonting medan våra åhörare hör någonting annat. Vilket ibland är en smula humoristiskt, och ibland en anledning för omedelbar pedagogisk insats. Så som i detta initiativ, där vi uppmanas - inte tvingas, mind you - att i någon form berätta vilka vi är och varifrån vi kommer, politiskt sett.

Josh talar om retorik, och Yami om feminism. Jag tror att detta är bra punkter för mig att börja på, då feminism och retorik för mig är ganska likartade fenomen.

Redan här görs vissa skiljelinjer synliga. Taget för sig utanför sitt sammanhang är förra stycket en brutal örfil antingen åt feminismen, retoriken eller bägge. Sett i det sammanhang som är den här bloggen är det någonting helt annat, men detta syns inte per automatik. Det krävs något av en förklaring för att det ska bli uppenbart hur och varför det bara är en jämförelse snarare än ett nedvärderande uttalande. Och denna förklaring har vissa likheter med min politiska utgångspunkt.

Retorik är en förmåga, ett sätt att se på världen - en konst. Det är lika mycket teori som praktik, och det ena föder efter hand det andra. Att tala inför folk är inte retorik per automatik, även om en retorisk situation infinner sig varje gång någon talar. Det går att vara en god talare utan att känna till ens det minstaste lilla uns retorik, men det blir retorik proper först när det blir lika lätt att tala om att tala som det blir att tala. Ty retorik är inte bara konsten att tala, utan även konsten att lyssna och ta till sig vad andra säger. Att kunna sparka ihop ett halvtimmeslångt tal med ryggmärgen är en sak; att kunna lyssna på detsamma och uppskatta de finesser och snygga vändningar som tar plats en annan.

På samma sätt är feminism en förmåga, ett sätt att se på världen och en konst. Vissa sätter likhetstecken mellan feminism och att vara feminin eller kvinna, men detta är så brutalt fel att det blir humor. Nej, att vara eller performera kön är inte att vara feminist, men att kunna tala om det och se på det hela utan att slunga in hela komplexet av könsföreställningar och hur saker "ska" vara - det, däremot, är det. Att kunna se sakers nuvarande tillstånd inte som ett uttryck för den naturliga ordningens naturliga naturtillstånd, utan som ett tillstånd som kan och bör förändras i positiv riktning för alla inblandade - det är feminism. Och att kunna omsätta detta i handling - det är att göra feminism.

Ni ser säkert skillnaden här mellan att vara och att göra. Att vara retoriker eller feminist är något av en självmotsägelse; det enda sättet att vara är att konstant göra och försöka fårhålla sig retoriskt eller feministiskt. De är dock inte perspektiv, utan metaperspektiv - sätt att förhålla sig till sätt att förhålla sig. Och med det i bakhuvudet har vi nu tagit oss till min syn på det politiska, och varifrån jag kommer.

Politik handlar, som jag sagt i tidigare inlägg, om vad definitionen av det goda samhället är, och om hur vi tar oss dit. Att vara politiker blir då lite småmärkligt; har inte vi alla någon slags bild av det goda samhället, och hur vi kan ta oss dit? Är och gör inte vi alla politik, varje dag, konstant?

Som metaperspektivist är det lätt att bli en smula agnostisk. Det är svårt att säga att det ena är mer giltigt än det andra, när de utgår från olika grunder och definitioner. Därmed inte sagt att de olika perspektiven alltid är likvärdiga; det ena är kanske mer tillämpbart i ett fall, det andra i ett annat. Det blir därför viktigare att känna till dessa perspektiv och dessa definitioner och att kunna ställa dem mot varandra, än att vara renlärig och benhårt tillämpa ett och enbart ett perspektiv. Ideologisk fundamentalism fungerar inte, men ren relativism är inte heller att föredra.

Allt faller tillbaka på tre saker: rättvis och ömsesidigt öppen diskussion, ett erkännande av att det hela handlar om definitioner och inte om människor, samt att det finns vissa grunder som måste erkännas. Den öppna diskussionen är det som tillåter perspektiven att brytas mot varandra och den demokratiska processen att gå framåt - utan den förfaller allt i ett totalitärt mörker. Att erkänna att det handlar om definitioner gör det omöjligt att hata de som inte delar ens åsikt - det är inte de som personer som är fel, utan deras syn på saken, och denna kan förändras med hjälp av goda argument. Men - det kan även ens egen, om det intellektuella samvetet är på plats. De grunder som måste erkännas, slutligen, är de fundament som diskussionen bygger kring. De beslut som majoriteten av de diskuterande kommer fram till måste respekteras och genomföras - annars blir hela proceduren ett spel för gallerierna, ett underhållande alternativ till schlagerfestivalen. Vägen till dessa beslut måste dessutom erkännas som legitim, och inte så som varandes ett slumpens godtyckliga utfall.

Min politiska hållning ger inga fix och färdiga svar på konkreta frågor, och är av den anledningen ideologiskt oattraktiv för många. Den skriver inte in några värden i sten, förutom ett: att allt som är skulle kunna vara annorlunda, men vägen dit går via diskussion snarare än via revolution. Vi rör oss inte mot det goda samhället genom att använda våld mot dess medborgare; vi rör oss mot det genom att låta deras ord och syn på saken komma till tals.

Sedan får vi se vad vi kommer fram till. Det vore inte en öppen diskussion om vi redan på förhand visste vad den skulle komma fram till, eller hur?