Ett alla hjärtans dag-firande att minnas

Det tycktes vara en het vanlig dag när jag vaknade. Gravitationen och marknadskrafterna samverkade för att dra saker nedåt, kajorna sjöng sin vanliga melodi och någon av grannarna lagade gulasch. Det verkade vara en helt vanlig dag i både öron, ögon och sinne, ända tills min stackars telefon på sitt ljudlösa vis påpekade att någon, någonstans, ville mig någonting.

Jag svarade. Det visade sig vara Jan-Olof i andra änden, och den nyhet hen hade att dela med sig av förvandlade dagen till någonting helt annat än en vanlig dag. Piratpartiet och mina partikollegor har spontant bestämt sig för att anordna en alla hjärtans dag-parad, och jag håller på att missa den! Vakna, vakna! Alla är där!

Och då verkligen alla. Jimmy, Staffan och Olof känner tydligen folk som har massor av ballonger, och det delas ut hundratals både gratis och lila sådana till alla som vill ha. Rick håller ett tal om de goda samhället, Tess, Joshen och Mab håller en spontanimprovisationsteateruppvisning, Björn imponerar alla genom att visa exakt hur ordvitsig en göteborgare kan vara, Farmor Gun berättar om den gamla tiden där det var mer jobb inblandat med att ha en parad, Göran och Marcus gör akrobatikkonster (både verbala och fysiska), Thomas Tvivlaren kan inte tro sina ögon, Emma, Anna, Anna, Calandrella och Emil har hamnat i en diskussion om huruvida de borde liveblogga eller njuta av stämningen - till och med Henrik och Christian har släpat sig upp från Bryssel för att diskutera möjligheten till samfinansiering av vissa undergroundfilmer med den albanska kulturministern. Alla är där, och jag missar det!

All denna aktivitet kräver förstås massor av samordning. En parad bygger inte sig själv. Det har krävts många blogginlägg, sms och chattsessioner för att få ihop tillräckligt med folk, men det har inte varit något problem eftersom detta är någonting vi alla gör varje dag ändå. Ena dagen var två dagar före alla hjärtans dag; dagen efter var alla i full färd med att förbereda en parad dagen efteråt, och alla visste precis vad de behövde göra och när. Och jag håller på att missa det! Fort, fort, ta mg dit!

Efter ett oproportionerligt stort antal om, men, varför och förseningar så lyckas jag ta mig dit, och alla är fortfarande där. Det är något av en chock att upptäcka att ens kollegor inte riktigt ser ut så som en förväntade sig att de skulle se ut, men ingenting kan rubba den goda stämning som råder; det är parad, för sjutton! Här - ta en ballong! Ta en av Affes falaflar! Ta en kram!

Men efter ett tag så märker jag att det är någonting som är i görningen. Mer än bara paraden. All denna spontana elektroniska trafik har dragit myndigheternas uppmärksamhet till sig, efter att det goda folket på FRA noterat att någonting tycks vara i farten och slagit larm. Det tycks i deras ögon vara någonting väldigt likt en revolution i görningen, och sådana måste hanteras både snabbt och omedelbart. Innan allt går över styr.

Innan någon vet ordet av så har fullt utrustade kravallpoliser spärrat av paradgatan, och ingen vet riktig vad som händer. Ena stunden var det en kärleksparad i luften; i nästa undrar alla varför det står trettio uniformer och ser bestämda ut på varje sidgata. Vad har hänt? Har någon självmordsbombat kommunhuset? Är folkets hus ockuperat av den radikala falangen av den autonoma vänstern? Varför allt detta uppbåd?

Som om förvirringen syntes på oss - det gjorde den förmodligen - tog en megafonförstärkt röst ordet, och talade: "Vi vet inte vilka ni är, men ni ser drogpåverkade ut allihopa, och om ni är kvar på gatorna om tio minuter så kommer vi att sy in varenda en av er, utan undantag. Gå hem, gå iväg - gå och titta på teve i stället för att vara i vägen! Gå! Ni vet ju hur det gick i Köpenhamn för de som inte gick!"

#

Idag är det alla hjärtans dag. Det var ingen parad, dock, men FRA:s och polisens arbete fortsätter i samma stil ändå. FRA lyssnar in på alla mail du skickar, alla sms du tar emot, alla meddelanden du skickar på elektroniskt vis, och polisen har fortfarande rätt att gripa vem som helst när som helst hur som helst.

I ett alternativt slut till den här berättelsen kastar våra ömma poliser tårgas mot paraden, och blir i efterhand frikända från allt ansvar. Det vore dock en alla hjärtans dag att komma ihåg av fel anledningar. Det vore mycket bättre om vi kunde minnas nästa fjortonde februari av rätt anledningar - som den första av sitt slag, då vi verkligen lever i ett rättssäkert och demokratiskt samhälle, där spontan privat kommunikation inte per automatik anses vara ett förled till en revolution. Där ordet medborgare inte är synonymt med vare sig brottsling eller terrorist.

Ett sådant samhälle borde inte behöva vara ett alternativt samhälle.