Aftonbladet och de svåra frågorna 2

För två evigheter sedan så skrev jag om svåra frågor. Sådana som får även oss rutinerade studenter att svettas ormgift genom knäna om vi så bara ser dem på avstånd, Frågor av typen "definiera Bismarcks begrepp realpolitik, och använd sedan denna definition för att motivera de senaste motionerna i riksdagen; anlägg därefter ett postkolonialt, ett radikalfeministiskt och ett värdekonservativt perspektiv på ditt svar". Den där sortens frågor som en absolut aldrig under inga som helst omständigheter vill ha på tentan, ever.

Min stora dröm är att drabba våra ömma, förstående, kloka, storsinta och kunniga politiker med sådana frågor, så att de utifrån sina politiska erfarenheter och sina djuplodande resonemang som de fört under årens lopp kan ge oss en insikt i vad deras syn på saken är. Så att de verkligen får möjligheten att dela med sig av sin individuella och kollektiva vishet till oss som ibland lever nästan i ett totalt mörker i behov av inspirerande upplysning. Möjligheten och vissheten om att det är någonting som förväntas av dem. Ni ser själva att medierna spelar en viss nyckelroll i detta; någon måste ju vara på plats och ställa dessa frågor så att både politiker och allmänhet får nys om de dolda visdomar som står att finna under ytan.

Nu kanske ni undrar - vad för slags bild av politiker är det jag har, som innehåller möjligheten till en sådan beskrivning av dem?

Well, ni ser, jag är något av en nyplatonist (eller en nyare platonist, beroende på hur petig en är), och anser att det finns en Politikerns Idé som vi här nere i sinnevärlden aldrig kan uppnå, men som vi väl borde försöka att sträva mot så gott det går. Denna idé är att en politiker i sin renaste form är en vis människa som tillsammans med andra visa människor utifrån sin omfattande bildning och förståelse genom diskussion försöker uppnå ett så gott samhälle som möjligt för så många som möjligt. Främst då genom diskussion och rationella överläggningar. En politiker blir då inte enbart en politiker, utan även en student av retorik, statsvetenskap, sociologi och feminism - och detta under hela sin verksamhetstid som politiker.

Nu är det förstås skillnad på idévärlden och sinnevärlden, och de mer konkreta politiker vi stöter på i den har kanske eller kanske inte lever upp till någon av aspekterna i denna idé. Ingen kan förstås förväntas leva upp till denna bild helt och fullt, men varje försök i den riktningen bör lovordas och uppmuntras.

Det är med detta i bakhuvudet vi ska titta på de frågor som ställs till Fredrik Federley i medierna på sistone. Never mind vad Federley gjorde eller inte gjorde - anlägg ett intersektionellt perspektiv på det hela om du vill tänka på henom mer specifikt. Frågorna är: "Tackar du någonsin nej till saker?" samt "Blev du sponsrad av [företag x] för detta?".

Now, jag vill inte nedsudla Aftonbladets rykte eller så - de har ju trots allt varit igång i snart två hundra år - men visst hade det kunnat tänkas att det eventuellt skulle kunna finnas svårare och mer ingående frågor att ställa just där och då? Känns det inte lite som att möjligheten av en tematisk utforskning av relationen mellan rollen som riksdagsledamot och det utompolitiska livet som medborgare i Svea Rike hade varit på plats?  Finns det inte ett stort hål som uppvisar en märklig likhet med en diskussion om var gränsen mellan arbetstid som folkligt vald politiker och arbetstid som egenföretagare går? Saknas inte vinkeln om hur den principiella avvägningen mellan egenintresse och allmännyttan har gjorts både i allmänhet och i detta specifika fall?

Är det bara jag, eller känns det som att nivån skulle kunna höjas lite? Ni vet - för politikens, demokratins och den samtida samhällsdiskussionens bästa? För att ge våra reellt existerande politiker ens en antydan till en möjlighet att närma sig idévärldens ideal? -