Staten, demokratin och du

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Detta är kanske en märklig tanke vid första anblick, men den är oerhört viktig för alla som hade tänkt bedriva politik. Ty beroende på vilka funktioner en säger att staten ska uppfylla så kan en göra olika saker med den. Eller, rättare - beroende på vilken funktion den har så blir den användbar och tillämpbar i olika områden av samhället och livet. Om definitionen är att staten ska göra a, så kan den agera på område x; om den ska göra b, så kan den agera på område y. Osv.

Det här är grunden för all politik. Eller, återigen rättare, all upplyst, rationell och demokratisk politik. Närhelst en sådan definition finns på plats så går det att dra en klar linje mellan vad staten bör och ska göra, och vad staten inte bör och inte ska göra. Vissa saker ligger på statens bord, och bör hanteras med statliga interventioner av olika slag; andra saker ligger inte på statens bord, och bör lämnas åt medborgarna att sköta efter bästa förmåga. Beroende på definition så går den här gränsen på olika ställen, men skillnaden mellan saker att sparka på och saker att inte sparka på är ändå av central vikt.

Anledningen till att det här är viktigt är att denna gräns är en absolut (om än rörlig) inskränkning av vad staten ska göra. Eller, för att återigen rätta mig själv, en garanti för medborgarna att vissa saker är tillåtna att göra utan att drabbas av oväntad statlig inblandning. Det ska kunna gå att göra någonting ena dagen och veta att detta inte kommer att vara belagt med dödsstraff nästa dag. Eller att ens företag inte ska exproprieras efter en nyck från kommunens sida. Eller att det inte helt plötsligt ska uppstå en uppsjö av andra olägenheter som gör det omöjligt att planera sitt framtida agerande utan att behöva räkna in en stor dos av godtycklighet i denna framtid. Kort sagt: det är en grundförutsättning för ett samhälle där rättigheter finns och respekteras.

Det finns ett namn för när det inte finns någon sådan gräns på plats, och där statens kompetens sträcker sig så långt att allt ingår inom den. Detta namn är totalitarism. I ett samhälle där staten har allt att säga till om om allt så finns det ingenting sådant som rättigheter; dina rättigheter sträcker sig antingen så länge som staten inte märker din framfart, eller precis så långt som den säger att de sträcker sig. Om den så vill så sträcker den sig så långt som ett par kvadratmeter i en cell som du placerats i på godtyckliga grunder för att du gjort någonting som misshagat staten; sålunda är totalitarismens natur och väsen.

Våra politiker här i detta vårt avlånga land tycks inte vilja kännas vid en sådan gräns. De tycks inte erkänna att statens handlingsutrymme är begränsat, utan vill gå in och peta i de mest privata och obetydliga av detaljer i medborgarnas liv och samvaro. Detta syns inte minst i det 91-sidiga dokument där en handikappad person i behov av stöd fyller i ALLT om sin vardag, inklusive matvanor, sexuella vanor och annat som också är privat. Detta syns inte minst i FRA-lagen, som i praktiken ger staten möjlighet att läsa dina nätkonversationer medan du håller dem. Detta syns inte minst i datalagringsdirektivet, som förvandlar din möjlighet till privat kommunikation - din mobiltelefon - till en gps-sändare som ständigt sänder ut din position, och som över tid kan användas för att spåra vart du går, vem du talar med, hur länge du är på vissa platser och allt annat som du gör när du bär omkring på den.

Det sägs ofta att övergången från demokrati till totalitarism är komplicerad och svår att skåda. Tillåt mig då att ge en enkel tumregel för att förenkla detta skådande: när gränsen mellan vad staten får och inte får göra suddas ut, då har övergången inträffat.

En stat ska uppfylla vissa funktioner. Vissa saker ska göras, andra inte. Detta är grunden för demokratin och den demokratiska politiken. Så fort det börjar glida över i termer av att vissa saker ska göras för att de kan göras så lämnar vi demokratin bakom oss, och börjar närma oss ett hänsynslöst utövande av statens övermakt mot medborgarna. Så fort staten vägrar erkänna att medborgarna har rättigheter, så har vi påbörjat vandringen mot både demokratins och republikens undergång.

Jag hör nu att Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu sagt ja till datalagringsdirektivet. Socialdemokraterna var redan positivt inställda till detta, liksom moderaterna, men ingendera av dem vill ta i frågan ens med tång innan riksdagsvalet. Det vore, för att uttrycka det milt, ostrategiskt av bägge parter att erkänna för befolkningen att de inte längre har någon annan definition av det politiska än att hålla skenet uppe av att deras ideologiska tillhörighet fortfarande har någonting med ambitionen att bevara och förbättra en demokratisk statsförvaltning att göra.  Det vore valtaktiskt olämpligt att erkänna att den politiska horisonten inte sträcker sig längre än det omedelbara sociala sammanhang som utgör riksdagshuset med omnejd, och det som behöver göras för att få stanna kvar där.

Ni får ursäkta om mitt tålamod med handväskor, substanslösa partiledardebatter och innovativt nyspråk är en akut bristvara. Att basera sin uppfattning om statsförvaltningen på sådana pseudofrågor är långt skadligare för demokratin än vad någon terrorist någonsin kommer att vara, och varje hänvisning till sådana är att ge både mig och andra demokrater en rak höger i vår rättsuppfattning. Oberoende av vilken ideologi du säger dig vilja tillhöra. -