Att föra saker på tal

Min ömme kollega Lime gav just upphov till ett inlägg om hur svårt det ibland kan vara att föra piratfrågor på tal i umgänget med mindre politiskt sinnade människor. Personlig integritet och medborgerliga rättigheter är inte direkt självklara begrepp för den som befinner sig någonstans strax snett ovanför mitten av livspusslets komplexa centrum. Det goda folket på Livbåten skriver på samma tema, och andra kollegor jag talar med ger mig viss bekräftelse på tesen att det är något av en pedagogisk utmaning att prata med folk om vilka vi är och vad vi står för.

Detta glapp mellan pirater och ickepirater består till viss del i att det rör sig om kommunikation mellan två olika doxor, där olika språkspel och paradigm transfererar olika betydelser med samma signifianter, och där den persuasiva/diskursiva processen i ett flertal fall obstrueras av störningsmoment vars natur är sådan att de a priori närmast framtvingar en ideologisk konflikt innan ett reellt och rationellt meningsutbyte ens modalt kan inledas.

Det glapp som finns mellan akademiker och verklighetens folk - två synnerligen löst definierade grupperingar - består väldigt mycket av det faktum att det ovanstående stycket är direkt förolämpande för den senare kategorin, och fullt förståelig (om än milt irriterande) för den förra. Där akademikern kan utläsa att piratens försök att övertyga i många fall leder till att den potentiellt övertygade sätter sig på tvären redan innan den övertygande argumenteringen ens har hunnit börja, så börjar verklighetens folk att läsa i ena änden, slutar i den andra och får tanken "författaren tycker att jag är dum i huvudet" inpräntat i närminnet. Vilket kanske inte är det bästa sättet för en akademiker att introducera sitt ämne på.

Det är samtidigt inte heller det bästa sättet av den i verkligheten fullt rotade personen att inleda sin lärandeprocess när det gäller att ta till sig lite svårare tankar. Ord är inte särskilt svåra att lära sig, deras generella innebörd kan vanligtvis anas genom att titta på vilket sammanhang de ligger i och det är vanligtvis, på det stora hela, möjligt att skumma förbi textställen utan att förstå vartenda ord och ändå ta in de stora dragen av vad författaren menar. Det är orimligt att kräva av texten att den ska läsa sig själv; det måste till någon slags ansträngning för att den ska avslöja sina hemligheter.

Vi akademiker har av tradition tvingats lära oss att försöka förenkla saker och ting när vi kommunicerar utanför våra egna led, och att försöka leva med det ressentiment som obönhörligen uppstår när vi säger någonting som våra åhörare antingen inte förstår eller, vanligare, inte gillar. Retoriker har framför allt fått lära sig att förenkla saker och ting, och sociologer har tyvärr bara fått lära sig leva med att de är kontroversiella vart de sig än i världen vänder. Det ingår i identiteten, och det är således en naturlig del av vardagen. Om vi någonsin behöver bekräftelse att vi är de vi tror oss vara, så kan vi leta upp en representant från verklighetens folk och börja prata om poststrukturella sociala konstruktioner med usoniska subjektspositioner, och sedan se den definierande avgrunden betryggande öppnas mellan oss. Det ingår.

Vi pirater, däremot, har inte samma hundraåriga tradition av att bli misstrodda så fort vi för våra frågor på tal. Vi har inte samma beredskap på att de saker vi talar med våra vänner och kollegor om låter precis som det där skitjobbiga stycket ovan när vi försöker föra det på tal med andra människor utanför gemenskapen. Ingen har berättat för oss att den verklighet vi kan se manifesteras framför våra ögon ses som likvärdig med David Ickes extremt detaljerade beskrivningar av hur reptilfolket från yttre rymden håller på att infiltrera samtliga jordens regeringar i syfte att ta över världen. Social alienation var inte riktigt vad vi förväntade oss att få som tack för att vi engagerar oss i medborgarrättsfrågan. Det ingick liksom inte i partiprogrammet när vi läste det.

Det är av den här anledningen viktigt att vi gör två saker. Det ena är att vi letar upp närmaste pirat och hjälper till att ömsesidigt bekräfta att, jo, övervakningssamhället kryper faktiskt närmare, ett genomklubbat lagförslag i taget, och, jo, det är en dålig idé, och, indeed, vi är tydligen det enda parti som aktivt tar ställning mot detta. Moraliskt stöd är ovärderligt, men ges inte av sig självt.

Det andra är att redan nu börja öva upp våra pedagogiska förmågor när det gäller att förklara exakt varför det är en dålig sak att polisen kan sy in dig för vad som helst, när som helst och i det närmaste hur som helst. Eller varför ett maniskt övervakande storebrorssamhälle är en dålig affär även för den mest samvetsgranne av skattebetalare, som måste betala för alla kontrollsystem med höjda skatter och minskad välfärd. Det förklarar tydligen inte sig självt, av någon anledning.

Det är orimligt att tro att vi kommer att vinna valet bara sådär, utan ansträngning. Mitt förslag är att vi börjar våra förberedande valarbeten med dessa två saker, och sedan greppar tag i möjligheterna när de uppenbarar sig. För ni vet ju vad de säger om magnifika gnistor. -