Brottslingar och terrorister

År 2001 hände någonting som väldigt många minns än idag. Alla kanske inte kan sätta fingret på att det hände just år 2001, men de kan definitivt sätta fingret på att det hände. Två byggnader i New York som just där och då firade en helt vanlig vardag med helt vanliga människor som gick till helt vanliga välbetalda jobb i sina innanmäten - blev helt utan förvarning iflugna med två kapade flygplan.

Det var inte en olycka. Det var inte ett misstag. Det var inte någonting som hände oavsiktligt. Det var planerat, med flit, avsiktligt och med full insikt om konsekvenserna. De som höll i spakarna visste precis vad de gjorde, men de gjorde det ändå. Eller, rättare, gjorde det just därför.

De visste. Vi vet att de visste. Och denna vetskap skrämmer livet ur oss. Den skrämmer sannerligen livet ur staten - kriget mot terrorismen är på det stora hela en panikreaktion på denna enda händelse. Sedan dess inträffade har staten varit akut fobisk mot allt som ens avlägset liknar brottslingar och terrorister, och gjort allt för att skydda sig från sådana.

Now, en statsvetare som varit halvt uppmärksam på föreläsningarna under A-kursens gång kan säga dig att detta är defaultläget hos en stat, och att det varit det sedan Nineves storhetstid. Efter händelsen i New York år 2001 är det dock på en helt annan nivå. Innan har den kunnat nöja sig med en allmän brottsprevention på ett övergripande plan - en polis i var tredje gathörn, vartannat i problemområden. Efteråt, däremot, är ambitionen att ha en polis per misstänkt brottsling och två per terrorist.

Okay, tänker ni. De låter väl inte så farligt, heller? Lag och ordning och reda. Bra saker, inte sant?

Problemet och kruxet ligger i att staten gått och blivit fobisk mot precis allt som påminner om brottslingar och terrorister, och vill skydda sig från dem till varje pris. I och med att det inte går att känna igen varken brottslingar eller terrorister förrän efter de har gjort sina dåd, så gäller det att hålla ögonen öppna och hålla utkik efter allt som ser misstänkt ut. Det går inte att var för säker, de kan vara överallt. De kan vara vem som helst.

Kort sagt - alla är misstänkta. Bokstavligen alla. Inga undantag. Jag är misstänkt, du är misstänkt, dina vänner är misstänkta, din familj är misstänkt, alla du känner är misstänkta, alla är misstänkta. Och av den anledningen ser staten det nödvändigt att övervaka just precis alla. Utan undantag. Även om de inte gjort någonting suspekt hittills. Särskilt om de inte gjort någonting suspekt hittills. Bara för att någon inte gjort någonting så betyder det inte att de inte planerar att göra någonting i framtiden.

Det går förstås inte att ha ett samhälle där ena hälften är civil befolkning och den andra hälften är en polisiär styrka vars uppdrag är att övervaka den andra hälftens alla göranden och låtanden. Det vore praktiskt, men det är lite för stora personalomkostnader inblandade för att det ska vara genomförbart. I stället använder staten modern datorteknologi för att simulera personal som tittar till potentiella bråkstakar. Genom att låta automatiserade system avlyssna och spionera på alla misstänkta så kommer staten undan med bara en bråkdel av personalkostnaden, men lyckas samtidigt hålla koll på alla som behöver hållas koll på.

Nu har ni säkert börjat tänka på jag använder 'staten' i dess allmänna form, och att det är skönt att vi inte har det så här i Sverige. Jag önskar att det inte vore så i detta vårt land, men problemet är att det är precis så det har blivit. I och med FRA, i och med IPRED och i och med det kommande ACTA så har den svenska staten sällat sig till denna klubb. Och det med besked.

För att tala klarspråk: den svenska staten anser att du är en brottsling och en terrorist, och tänker därför hålla dig under uppsikt. Konstant, utan din tillåtelse och utan att du har någonting att säga till om saken. Den svenska riksdagen har redan - med berått mod och full vetskap om vad den gör - röstat JA till detta. Den svenska riksdagen och de partier som idag sitter i den anser att du är en brottsling och terrorist. DU. Här. Nu. Idag. Bortom varje rimligt tvivel.

Det finns ett parti som inte anser att befolkningen utgörs till hälften av brottslingar och till hälften av terrorister. Det finns ett parti som inte anser att du är en förhärdad brottsling och din granne en internationell terrorist. Vi är inte i riksdagen ännu, men vi är på väg.

Snart är det val. Rösta gärna på någon som inte tycker lika illa om dig som de som röstades fram förra gången.