Wednesday, March 18, 2009

Flykten från ett rättssäkert straff

När jag är ute och cyklar brukar jag hålla utkik. Ni vet. Så där allmänt. Så att jag inte kör in i folk, saker, byggnader eller andra farthinder. Inget märkligt med det - alla gör det, Det är en naturlig, neutral och nödvändig del av det hela. Inget att skriva hem om. Bara att acceptera och gå vidare. Fact of life. Move along.

När jag är ute och cyklar i mörkret brukar jag också hålla utkik. Inte bara allmänt, utan efter någonting mer specifikt. Jag håller korpgluggarna och koögonen öppna efter poliser, nämligen. Ni ser, jag har ingen lampa på min cykel, vilket är en väldigt giltig ursäkt för dem att ge en böter. Vilket jag ju inte vill ha några av. Alltså håller jag utkik efter dem, och undviker dem så gott som det går. Vilket, onekligen, leder till en hel del rivstarter i ren panik när de svänger in från en oväntad vinkel.

På dagen håller jag också utkik efter de uniformerade. Ni ser, mina bromsar är inte vad de borde vara, och består till stor del av skosulorna på mina kängor. De av er som är initierade i hur det här fungerar vet att en lär sig allt om bromssträckor och hur fort saker (inte) saktar in på olika ytor under olika förhållanden. Ni vet också att det, dessutom, ger böter att vara utan fungerande bromsar. Oavsett om det är dag eller natt. Det är dock inte lika synligt som att vara utan ljus, så jag behöver inte kika lika hårt under dagen.

Detta utkikande är förstås lite småirriterande, men det går att leva med. Det är svårt att fånga en cyklist som inte vill bli fångad, och med träning följer färdighet. Det är, dessutom, lätt att göra någonting åt det om jag någon dag skulle få för mig att tröttna. Det är bara att sätta fast en lampa och fixa bromsarna, så är jag grön sedan. Det är inte övermänskligt, precis. Det kan göras..

De måste dessutom fånga mig in action. De kan inte hävda att de såg mig göra det igår, och sedan ge mig böter på det idag. Det måste hända där och då. Bevisbördan ligger på dem; de måste bevisa min skuld, jag måste inte bevisa min oskuld.

Detta berättar jag för att påvisa att jag inte är helt ovan vid tanken att gömma mig för polisen, men också för att poängtera att jag i det här fallet vet vad jag gömmer, och varför, och vad straffet blir om jag skulle råka bli påkommen. Det är så en rättssäker rättsstat fungerar - straffet för olika brott är fastslaget på förhand, och brotten är klart och tydligt definierade. Det ska gå att förutsäga att om en gör x så kommer konsekvens a att inträffa. Straffet för x är a, inte vad domaren råkar känna och tycka just där och då.

Vilket osökt för oss till IPRED, där brottet x är vagt definierat, konsekvens a är, ehm, lite lagom flexibel och bevisbördan är märkligt frånvarande. Det är inte överdrivet nödvändigt att ha gjort någonting för att drabbas av den konsekvens som råkar kännas rätt just där och då, och en är inte ens tilldelad den teoretiska möjligheten att eventuellt kanske kunna vara oskyldig. - Vad ska en skyldig person med en försvarare till? Vad ska ett skyldigt folk med en rättsstat till?

Jag vet inte vad ni tycker, men den gamla tidens rättsordning hade sina poänger i mina ögon. Även om jag inte alltid följer dess bestämmelser till punkt och pricka.

1 comment: