Miauve

Jag har inte skrivit någonting på länge. Det är inte helt bra. Det är tvärt emot hela tanken med en sån här bloggsak. Deras kärna består ju ändå trots i att de utgör en slags pålitlig kontinuitet som samtidigt är oberoende av ens egen - dvs läsarens - input, men ändå är mottaglig för densamma. Ni vet. Bloggens själva Grej - kärnan hos en blogg som sådan - är ju ändå att den fortsätter att göra sin grej oavsett om en kommenterar eller inte. Det går liksom att lita på att den finns där, oavsett om en läser den eller inte.

Och så går jag omkring och låter bli att skriva. Varför då? Är inte det någonting att skriva ett Tankefelsinlägg om?

Skulle kunna vara. Om det inte vore för att jag varit lite smått upptagen på sistone. Särskilt den här veckan. Särskilt de senaste dagarna. Tillräckligt mycket för att komma undan med det om jag bara berättar om dem. Gärna i kronologisk ordning.

I torsdags morse - dvs i förrigår - hade jag tenta i retorik. Hela seminariegruppen hade det samtidigt, i en gemensam och koordinerad presentation av retorikens historia. Jag talade om den ack så okände Emilie Rathou, och hennes kamp för demokratins införande. Jag var lite akademiskt ohederlig och pratade mer om Marshall och Bauman än om Rathou själv, men jag kommer nog undan med det genom att ha använt tillräckligt mycket patos. Precis som den gode Emilie gjorde på sin tid.

I torsdags eftermiddag - dvs i förrigår - hade jag tenta i litteraturvetenskap. Igen. Littvet är mitt huvudämne, och jag har ännu inte lyckats få godkänt på A-kursen. Det var sisådär en tre år sedan jag läste den, och jag minns inte helt mycket av den, men eftersom tentan ändå gick så tänkte jag att - okay, jag gör väl ett försök. Bara för att. Om jag får godkänt så får jag ju godkänt, och om jag inte får det så gör det inte allt för mycket det heller.

Now, mina prioriteringar låg väldigt mycket mer på retoriken än på littveten, men jag tänkte att jag läst om tillräckligt många döda greker och romare i mina andra ämnen för att ha någon slags hum om vad de hade för sig. Och Rolandssången har inte skrivits om sen sist, right? Dante kliver fortfarande ner i underjorden för att sedan sakta men långsamt men episkt men långsamt klättra uppåt mot himmelen, right? Litteraturhistorien är inte direkt känd för att befinna sig i ständig förändring, right?

Right. Jag satte mig i tentasalen, väntade på att det hela skulle börja, småtittade på mina kamrater och var allmänt trött i huvudet efter retoriken. Väntan, väntan, väntan. Och sen kom den. Inte bara tentan, utan Tentan. Samma tenta som jag fick U på för tre år sedan. Närmast bokstavligen. Mina bänkgrannar tittade lite nervöst på mig när jag började småskratta åt tentan, men de hade annat att tänka på än mig. Förhoppningsvis.

Välan. Vidare. En tredjedel av poängen låg att få på en fråga om den medeltida litterära miljön i Frankrike (baserad på den enda föreläsning jag någonsin missat, btw), en tredjedel av poängen stod att erövra om en definierade några begrepp/författare/genrer och resten bestod i olika analyser av diverse verk utifrån begrepp som jag inte hade koll på eftersom jag inte var där när de pekades ut.

Förvisso rimliga frågor, men GOD DAMN! Samma frågor som jag inte hade läst på om för tre år sedan, IGEN! Variation, bitte! Jag kan ALLT om den isländska litteraturens genrer och stilgrepp och eddor och stuff, men neej, fråga om Frankrike bara! Gör det! Som om trubadurerna har haft särskilt stort inflytande på oss efterlevande! Bah!

Hursomhelst så kom jag rätt snart fram till att jag bara kunde svara på cirka åtta av cirka fyrtiotre poäng, vilket är långt under vad som behövs för det där G:et. Så. I stället för att skaffa mig skrivkramp i onödan så plockade jag fram etnologen inom mig och började titta lite smånyfiket på mina 'kursare', som satt och hade massiv nervositet och ångest och huvudbry och slet som myror i den akademiska nålstacken för att få godkänt. Det var ganska intressant och mycket lärorikt. Mer lärorikt än själva tentan, till och med. Det gick direkt att se vilka som var pålästa och vilka som inte var det. Vilka som kunde behålla ett pokerface och vilka som inte kunde det. Vilka som hade satsat vissa delar av sin framtid på resultatet och vilka som inte gjort det.

Och nyss, dvs idag, så hade jag ett tredje prov. Förvisso inte en tenta, men väl ett akademiskt prov. Ett högskoleprov.

Now, den omedelbara frågan som inställer sig är förstås varför jag behöver ta ett sådant prov. Jag har ju redan gått tre åt på universitetet. Trots allt. Svaret är att jag behöver det för att komma in på mina strökurser som jag läser vid sidan om. Mitt gamla resultat (1.6) tog jag när jag var ung och gymnastisk, och det håller på att gå ut så här efter fyra år. Så istället för att chansa och söka på mina betyg (som inte är helt bra på grund av att jag slöade mig genom trean på grund av ett visst prov) så är det lika bra att ta tjuren i pungen och ta provet igen.

Således. Om några veckor kommer resultatet som ett brev på posten, och då vet vi om det är en fördel eller en nackdel att ha gått på den däringa högskolan rent högskoleprovsmässigt.

Men nu är jag lite trött efter alla dessa prov. Nu ska jag bara skriva den här hemtentan som ska in på måndag, och sedan är jag ledig att skriva blogg igen...