Nätvanor

Vissa har frågat mig om mina nätvanor. Vilket inte är mindre än rättvist, eftersom jag ju frågat om era. Givande, tagande och frivilligt delgivande av information är grunden för ett gott förhållande, och jag har en känsla av att det är bra att ha ett bra förhållande till och med sina läsare.

Det första som behövs sägas om mig är att jag använder två skärmar, med vissa planer att expandera till fyra om/när tillfälle och/eller budget infinner sig. Som dubbelskärmare har jag lite större frihet än en enkeldito. Jag kan, exempelvis, titta på Battlestar Galactica i helskärm och prata om det på msn samtidigt. Eller, i mer bloggnära sammanhang, läsa och skriva samtidigt - utan att behöva alt-tabba konstant. Det kanske inte låter mycket, men skillnaden är enorm när en försöker gå tillbaka till en skärm. Abstinens är inte tillräckligt starkt för att förklara det.

Det första som behöver sägas om mina nätvanor (äntligen) är vilken anslutning jag har. En modemare har inte samma inställning till onlinevaron som en någon som sitter på en T1-lina. Jag sitter tyvärr inte på en sådan, men väl på en fast kabel som bringar in och ut information i cirka 250 kpbs. Lite långsamt, tycker vissa, men jag är nöjd. Så här efter några (MÅNGA) års modemande så har jag lite mer tålamod med långsamma sidor än jag egentligen borde.

Nästa steg är webbläsaren. Olika webbläsare, olika upplevelser. De flesta har en och enbart en webbläsare, och håller sig till den; det behövs för det mesta inte mer. Jag använder tre stycken i min vardag, i en slags meditation över vilken webbläsare som är minst dysfunktionell på vilka sidor. Firefox använder jag till det mesta, och är min primära och defaultiga läsare. Nästan allt jag gör nätledes sker här, i min censurerade bubbla av virtualitet. (Det som censureras bort är främst reklam, reklam och mer reklam. Jag ser ytterst sällan reklamannonser på nätet, och de jag ser ser jag oftast bara en gång. Synas -> högerklick -> aldrig synas igen någonsin.)

Now, fördelen med Firefox är ju förstås att en kan titta på femton sidor lika lätt som en. Nackdelen är att om en sida är särskilt tung och seg så blir alla andra också tunga och sega. Av den anledningen har jag delegerat vissa sidor till Chrome, min andra läsare. Däribland Ansiktsboken och Blackboard. Hur mycket jag än har förälskat mig i reklamfrihetens Firefox så måste jag erkänna att vissa sidor helt enkelt inte fungerar däri.

Min tredje webbläsare är Songbird, vilket även är min musikspelare. Eller - rättare - min musikspelare som även är en webbläsare. Den är fortfarande något av en betaprodukt, men dess förtjänster (global hotkeys, automatisk integrering med last.fm) överväger dess brister (lite småseg, kräver en del minne). Även om det tar ett tag att rensa id3-taggarna i ens mp3-samling så att det fungerar smärtfritt. (Om någon känner till ett bra sätt att fixa tusentals id3-taggar på ett snabbt och smidigt sätt - tveka inte att ringa mig, mkay?)

Så. Det är grunden, fundamentet, infrastrukturen. Vad är det då jag gör med dem? Vilka är mina nätvanor?

Min vardag består av ett antal sidor som alltid - utan undantag, permanent, konstant, ständigt - är öppna. Från vänster så är de Helgon, Bilddagboken, Twitter, Google Calendar och (för det mesta) en viss bloggförfattarsida. Och så ansiktsboken, förstås. Om vi hoppar över till höger skärm så har även Google Reader en permanent plats i mitt liv. Sedan finns det ett antal sidor som ligger i konstant närminne, och ett otal som dyker upp, läses och sedan försvinner för evigt. Vissa ligger kvar tills jag hunnit länka till dem; andra ligger kvar så länge att jag glömt bort varför de ens öppnades.

Den absoluta majoriteten av min tid spenderas på den högra skärmen, dvs i GR. Den som vill göra sig till en del av min vardag gör väl i att ta sig besväret att skaffa en RSS-feed som jag kan prenumerera på.

Nu till några utmärkande drag i mitt nätande:

Jag skriver aldrig, någonsin, ever, in en webbadress i sin helhet. Den gamla onda tiden när en var tvungen att komma ihåg adresser är numera definitivt över. Om jag vill åt en sida så kan jag antingen leta upp den i GR, eller bara söka efter den i FF:s URL-fält. Vissa sidor är så pass välbesökta att jag bara behöver skriva in en bokstav för att se dem. Last.fm är bokstaven L, draft.blogger är B, google analytics är A; mitt behov av att minnas var saker ligger är lika med noll. Om jag vet med mig att jag besökt någon sida för länge sedan eller på en annan dator så lägger jag bara googles sökord på minnet, snarare än adressen. Därför blir jag en smula irriterad mär folk frågar efter adresser till saker - vem tänker i termer av hemsideadresser längre?

Om jag ser en sida som är intressant så bokmärker jag den inte; jag RSS:ar den. Internet är för mig inte ett ställe att komma tillbaka till, utan någonting som pågår i realtid. Internet är inte ett arkiv, utan en filtrerad framtid. Det är inte en plats där materialet måste letas upp, utan ett flöde av information som kommer till mig.

Jag är alltid online. Det är någonting som stör en del, men så är det. Jag står som online 24/7, non stop. Alltid lyser min närvarolampa, men ytterst sällan är jag på plats. Folk borta på helgon har gjort något av en sport att peta på mig när mina onlineminuter räknas med fem siffror; folk på MSN har lärt sig leva med att jag svarar ungefär en tredjedel av de gånger de skriver till mig.

Jag kollar aldrig min mail, Den kollar sig själv, åt mig. Om den innehåller nyheter, lyser det blått nere i bägge högra hörnen; om inte, rött. Det är en bärande princip att jag aldrig går till informationen, utan låter den komma till mig.

Jag är alltid inloggad. Vilken sida jag än går in på så är lösenordet alltid ifyllt. Jag behöver sällan logga in; banken är ett noterbart undantag.

Jag har en väldigt slit-och-släng-aktig attityd till tabbar. Jag kommer på att jag vill göra någonting någonstans utanför mina permanenta tabbar, öppnar en ny, är autoinloggad dit jag råkar bege mig, gör det jag vill göra och stänger sedan bort tabben igen. Ofta kan jag öppna, flyga in, göra det som ska göras och stänga igen på en tidsrymd som kan mätas i sekunder. Allting är tillgängligt on demand. Ögonblickligen.

Nätreklam gör fysiskt ont i mig. Bokstavligen. Det finns inget värre än nätreklam. Jag förstår inte hur ni som ser den står ut med den.

Jag Greasemonkeyfierar de flesta sidor jag är inne på. Det finns ingen anledning att inte göra det. Om webbdesignarna inte infört min önskefunktion, så hämtar jag bara hem ett greasemonkeyscript som inför den åt mig. Det innebär, onekligen, att min upplevelse av nätet inte är densamma som de flesta andras. Vilket gör att folk ställer sig en smula, ah, undrande inför mina screenshots. Ibland.

När jag skriver till folk på diverse sidor så skriver jag vanligtvis i lowercaps. Konsekvent. Bara gemener. Det är något av en nätkonvention och en vana. När en skriver i lowercaps så är en informell. Står bakom kulisserna och småpratar lite. Sedan, när en kliver upp på scen och är offentlig, så har en tagit på sig kostymen och intagit en offentlig persona, med Korrekt Stavning och allt det där. Om jag skriver lowercaps till dig så är jag avslappnad; det är bara i offentligheten som det är nödvändigt att vara proper och uppklädd. Precis som AFK.

Jag måste hovra över ALLA länkar och se vart de leder. Ja, jag erkänner - jag har hängt lite för länge borta på ED. Och läst ett avsnitt för mycket av XKCD. Det finns ingen anledning att låta potentialen till ett insmuget skämt smyga förbi - alla länkar måste kollas. ALLA kan ju inte vara relevanta och sakliga, right?

Jag tror det räcker. Ni märker kanske att jag är en aning bortskämd. Nu är jag ju på intet vis en über-1337-haxx0r, men jag har vissa knep, knåp och fasoner för mig. Erkänningsvis.

Sådant är mitt internet. Långt, nördigt och oöverskådligt. Hur är ditt?