Ideologisk tillhörighet

Ibland anspelar jag till olika tänkare eller ideologier i mina texter. Nu senast så gjorde jag både en och fem referenser till den gode Marx i en MKV-inlämning. Av den anledningen är jag numera kursens marxist. Vilket iofs är lite småmysigt, eftersom spontana utbrott av typen att "proletariatet måste samverka över nationsgränserna för sin egen frigörelse från den kapitalistiska överbyggnadens hegemoniska fängelse" är sort of kul att göra, men visst är det märkligt hur snabbt det gick för mig att få etiketten?

En sak som många gör är att missta kunskap inom ett område - eller, mer specifikt, om en ideologi - som ett aktivt ställningstagande för detta något. Det är nästan som att kunskap närmast övergått till att vara en ontologisk determinator - du vet någonting om något, alltså ÄR du detta något. Kopplingen är ögonblicklig, och innan en vet ordet av så är en närmast en inkarnation av en ideologi som ligger fruktansvärt långt bort från ens egen. I universitetsmiljö är detta inget problem. Det är bara bra att det utkristalliseras vissa positioner som de ömma studenterna kan relatera till i sitt studerande. (När jag läste pedagogik så "var" jag den meste postmodernist som någonsin skådats, bara för att exemplifiera vad det hela gick ut på. Det var förmodligen en pedagogisk välgärning.)

Utanför campusområdet är det dock något problematiskt, eftersom den ideologi en associeras med ofta definierar folks förhållande till ens person, och följaktligen även deras kommunikation med en själv. Tänk bara på hur du skulle lägga fram ett förslag till en fanatisk moderat, och jämför detta med hur du skulle lägga fram samma förslag för en hardcorekommunist. Visst finns det en viss skillnad där?

Som kommunikatör i det offentliga blir det därför viktigt att tänka på vilka uttryck och tanketraditioner en refererar till. Särskilt för oss pirater, som ju ännu inte blivit en självklar referenspunkt med våra egna ideologier och uttryckssätt. Vi definieras fortfarande utifrån principen ovan, så även den mest skämtsamma av referens till människans frigörelse eller den osynliga handens makt kan placera in oss i ett omedelbart ideologiskt fack. Utan pardon.

Vanligtvis brukar jag vara av förhoppningen att folk är smartare än så. Vanligtvis brukar jag tro gott om folk och att de har mer bakom pannbenen än vad behaviorismen påstår. Vanligtvis brukar jag till och med utgå från att folk är självsäkra, rationella och självständiga aktörer som tillsammans kan åstadkomma underverk om de bara samarbetar.

Men när det gäller att utmåla andra som ideologiska motståndare så finns det till synes ingen botten att luta sig mot. Ingen räknar till tio innan de skriker kommunist/liberal/kapiralist/sexist/rasist/fundamentalist/terorist/antikrist. Det finns inget som helst tålamod med meningsmotståndare, och meningsmotståndare blir du sekunden det visar sig att du vet någonting om nämnda motståndares sätt att se på världen.

Irriterande nog är världen mer komplicerat uppdelad och uppbyggd än så,. Tänk vad smidigt det vore om en blev kristen per automatik bara av att läsa bibeln. Eller marxist av att läsa Marx. Eller radikalfeminist av att läsa Butler. Eller litteraturvetare av att läsa Proust. Eller doktorand av att läsa Rasmus. Eller socialantropolog med ambition att återinföra gåvoekonomin av att läsa Magnihasa. Det skulle vara döden för oss med idéhistoriskt intresse, men det skulle också göra livet lättare för de renläriga.

Nu ska vi förstås inte låta renlärighet definiera någonting alls. Men det är ändå väl värt att tänka på vilka tankar och tänkare vi frammanar i vår diskurs - om inte annat så för att förstå varför folk reagerar som de gör på vissa inlägg. -