Arbeit macht linien

Jag tänker inleda det här inlägget med att påstå någonting som både de mest arbetarklassiga av fackföreningsföreträdare och de mest yuppiga av aktiemäklare kan hålla med om, och det är att det i samhället finns ett visst antal saker som måste göras. Ni vet. Infrastruktur måste underhållas, sjukvård måste ges, sopor måste förflyttas, mat måste produceras, och så vidare. Ingen, absolut ingen, kan förneka detta. De kanske förnekar att just de måste utföra detta, men någon måste göra det. Annars slutar saker att fungera.

Jag tänker nu säga någonting som kanske inte går hem lika generellt, och det är att kapitalism inte förutsätter full sysselsättning. Kapitalism förutsätter inte ens att de flesta människor lönearbetar. Det är inte nödvändigt för systemets stabilitet eller samhällets överlevnad. Det som behövs för samhällets och systemets överlevnad är dess invånares överlevnad, och som invånare i ett kapitalistiskt samhälle är kriteriet för överlevnad att kunna betala hyran och kunna betala för maten i affären. Varken mer eller mindre.

När då det minimum av arbete som behövs för samhällets stabilitet och överlevnad är utfört, så finns det inga problem i och med att de som inte är sysselsatta med detta ansluter sig till kapitalismens inneboende grundtes kring överlevnad och lever av kapital allena. Det finns ingen anledning att sträva efter full sysselsättning av alla mellan 18-65, eller full sysselsättning av alla arbetsföra i samma ålder, eller ens så många som möjligt i denna åldersgrupp. Det som behövs är det minimum som är nödvändigt för att utföra det som måste göras - resten är överflödsarbete.

Tanken att alla ska arbeta - arbetslinjen, om ni så vill - har inget med kapitalism att göra. Det har snarare att göra med ett kvarlevande sentiment att den som inte arbetar inte heller ska äta. Alla ska göra rätt för sig, eller hur brukar det låta?

Problemet är att det här är en kvarleva från en äldre tid, då det minimum av arbete som behövde utföras var långt arbetskraftsintensivare än vad det är idag. Vi gör inte längre saker och ting på gamla vis, och det krävs inte längre enorma arbetslag för att få in skörden från fältet om hösten. Det krävs en (1) bonne och hens redskap. På samma sätt är det med alla arbeten i den nödvändiga sektorn - över tid blir arbetskraften så pass effektiviserad att väldigt mycket kan utföras av väldigt få väldigt fort.

Det stora problemet med att detta sentiment lever kvar är att det ställer sig i vägen för vårt tänkande när vi funderar kring samhället. Enligt kapitalismen behöver vi bara betala för oss för att överleva; enligt arbetslinjen skall du arbeta om, när och då du kan arbeta. Du kan, alltså måste du. Och vår samhällskritik utformas därefter - hur kan vi få så många som möjligt som kan att faktiskt göra? hur komma till rätta med misslyckandet att folk som kan inte vill? hur få bukt med arbetslösheten?

Arbetslöshet är inte ett hinder per automatik mot överlevnad i ett kapitalistiskt samhälle. Det går att leva ett helt liv som arbetslös om en bara har pengar på kontot. Brist på pengar, däremot, är ett hinder mot överlevnad.

Vi har problem med arbetslöshet för tillfället. Detta problem är onödigt. Vi kan avskaffa det genom att tänka förbi arbetstvånget och tänka in i överlevnadstvånget. Folk måste inte arbeta, men de måste överleva. Och för att överleva måste de betala hyran och köpa mat.

Vad vi behöver är inte en politik som tvingar in folk i arbete, oavsett om de är sjuka, friska eller någonting däremellan. Vad vi behöver är en politik som garanterar medborgarnas överlevnad, inte deras arbetsduglighet. Vad vi behöver är en medborgarlön.

Det fåtal som vanligtvis orkar läsa så här långt brukar gå i taket vid nämnandet av det ordet. Inför deras ögon dyker en bild av fyra miljoner arbetsföra svenskar som "parasiterar" på samhället upp. Detta är problematiskt på två vis - dels för att det förstör all den eventuella välvilja jag byggt upp i inledningen, men än mer för att det antyder en världsbild där det enda som motiverar människor att arbeta är hotet om akut nödtvång. Det är därför på plats att jag påpekar att det handlar om överlevnad, och inte om upprätthållandet av en lyxkonsumtion som även de fattiga bland oss hushåller med. Jag talar om en medborgarlön på den nivå som bara asketiska studenter av den typ som jag tillhör finner rimlig, och som de flesta andra hellre skulle ta ett jobb för att komma ut ur än leva i.

Arbetslöshet är ett problem för tillfället. Det behöver inte vara det, men det är. Att vi kan försörja en stor del av befolkningen medan enbart en del av den befinner sig i yrkesverksamhet är inte någonting negativt, det är inte ett problem - det är ett framsteg av historiska mått. Det är dessutom ett oundvikligt inslag i dagens verklighet - vi behöver inte full sysselsättning, och kan inte åstadkomma en sådan annat än genom införandet av arbetsläger, gulag style. Vad vi, genom insisterandet av arbetssentimentet, åstadkommer är inte att folk återgår till arbetet; vad vi åstadkommer är att de tusentals och åter tusentals som skulle kunna överleva utan arbete i stället stigmatiseras, utmålas som misslyckanden och på alla möjliga sätt och vis utpekas som samhällets förlorare, alla kategorier. När vi i stället skulle kunna se dem för vad de är och vad de genom historiens perspektiv egentligen är - fria människor.

Vi måste inte arbeta. Men vi måste överleva.

Det är inte direkt raketkirurgi att förstå skillnaden.