Friday, January 15, 2010

Arbeit macht linien

Jag tänker inleda det här inlägget med att påstå någonting som både de mest arbetarklassiga av fackföreningsföreträdare och de mest yuppiga av aktiemäklare kan hålla med om, och det är att det i samhället finns ett visst antal saker som måste göras. Ni vet. Infrastruktur måste underhållas, sjukvård måste ges, sopor måste förflyttas, mat måste produceras, och så vidare. Ingen, absolut ingen, kan förneka detta. De kanske förnekar att just de måste utföra detta, men någon måste göra det. Annars slutar saker att fungera.

Jag tänker nu säga någonting som kanske inte går hem lika generellt, och det är att kapitalism inte förutsätter full sysselsättning. Kapitalism förutsätter inte ens att de flesta människor lönearbetar. Det är inte nödvändigt för systemets stabilitet eller samhällets överlevnad. Det som behövs för samhällets och systemets överlevnad är dess invånares överlevnad, och som invånare i ett kapitalistiskt samhälle är kriteriet för överlevnad att kunna betala hyran och kunna betala för maten i affären. Varken mer eller mindre.

När då det minimum av arbete som behövs för samhällets stabilitet och överlevnad är utfört, så finns det inga problem i och med att de som inte är sysselsatta med detta ansluter sig till kapitalismens inneboende grundtes kring överlevnad och lever av kapital allena. Det finns ingen anledning att sträva efter full sysselsättning av alla mellan 18-65, eller full sysselsättning av alla arbetsföra i samma ålder, eller ens så många som möjligt i denna åldersgrupp. Det som behövs är det minimum som är nödvändigt för att utföra det som måste göras - resten är överflödsarbete.

Tanken att alla ska arbeta - arbetslinjen, om ni så vill - har inget med kapitalism att göra. Det har snarare att göra med ett kvarlevande sentiment att den som inte arbetar inte heller ska äta. Alla ska göra rätt för sig, eller hur brukar det låta?

Problemet är att det här är en kvarleva från en äldre tid, då det minimum av arbete som behövde utföras var långt arbetskraftsintensivare än vad det är idag. Vi gör inte längre saker och ting på gamla vis, och det krävs inte längre enorma arbetslag för att få in skörden från fältet om hösten. Det krävs en (1) bonne och hens redskap. På samma sätt är det med alla arbeten i den nödvändiga sektorn - över tid blir arbetskraften så pass effektiviserad att väldigt mycket kan utföras av väldigt få väldigt fort.

Det stora problemet med att detta sentiment lever kvar är att det ställer sig i vägen för vårt tänkande när vi funderar kring samhället. Enligt kapitalismen behöver vi bara betala för oss för att överleva; enligt arbetslinjen skall du arbeta om, när och då du kan arbeta. Du kan, alltså måste du. Och vår samhällskritik utformas därefter - hur kan vi få så många som möjligt som kan att faktiskt göra? hur komma till rätta med misslyckandet att folk som kan inte vill? hur få bukt med arbetslösheten?

Arbetslöshet är inte ett hinder per automatik mot överlevnad i ett kapitalistiskt samhälle. Det går att leva ett helt liv som arbetslös om en bara har pengar på kontot. Brist på pengar, däremot, är ett hinder mot överlevnad.

Vi har problem med arbetslöshet för tillfället. Detta problem är onödigt. Vi kan avskaffa det genom att tänka förbi arbetstvånget och tänka in i överlevnadstvånget. Folk måste inte arbeta, men de måste överleva. Och för att överleva måste de betala hyran och köpa mat.

Vad vi behöver är inte en politik som tvingar in folk i arbete, oavsett om de är sjuka, friska eller någonting däremellan. Vad vi behöver är en politik som garanterar medborgarnas överlevnad, inte deras arbetsduglighet. Vad vi behöver är en medborgarlön.

Det fåtal som vanligtvis orkar läsa så här långt brukar gå i taket vid nämnandet av det ordet. Inför deras ögon dyker en bild av fyra miljoner arbetsföra svenskar som "parasiterar" på samhället upp. Detta är problematiskt på två vis - dels för att det förstör all den eventuella välvilja jag byggt upp i inledningen, men än mer för att det antyder en världsbild där det enda som motiverar människor att arbeta är hotet om akut nödtvång. Det är därför på plats att jag påpekar att det handlar om överlevnad, och inte om upprätthållandet av en lyxkonsumtion som även de fattiga bland oss hushåller med. Jag talar om en medborgarlön på den nivå som bara asketiska studenter av den typ som jag tillhör finner rimlig, och som de flesta andra hellre skulle ta ett jobb för att komma ut ur än leva i.

Arbetslöshet är ett problem för tillfället. Det behöver inte vara det, men det är. Att vi kan försörja en stor del av befolkningen medan enbart en del av den befinner sig i yrkesverksamhet är inte någonting negativt, det är inte ett problem - det är ett framsteg av historiska mått. Det är dessutom ett oundvikligt inslag i dagens verklighet - vi behöver inte full sysselsättning, och kan inte åstadkomma en sådan annat än genom införandet av arbetsläger, gulag style. Vad vi, genom insisterandet av arbetssentimentet, åstadkommer är inte att folk återgår till arbetet; vad vi åstadkommer är att de tusentals och åter tusentals som skulle kunna överleva utan arbete i stället stigmatiseras, utmålas som misslyckanden och på alla möjliga sätt och vis utpekas som samhällets förlorare, alla kategorier. När vi i stället skulle kunna se dem för vad de är och vad de genom historiens perspektiv egentligen är - fria människor.

Vi måste inte arbeta. Men vi måste överleva.

Det är inte direkt raketkirurgi att förstå skillnaden.

14 comments:

  1. Skrev en relaterad post som länkar hit.

    http://redlib.subcult.org/2010/01/incitamentet-att-arbeta-maste-sankas.html

    ReplyDelete
  2. Jag har aldrig riktigt förstått hur så många människor kan ha arbete, jag tycker att rent logiskt sett borde arbetslösheten idag vara ännu högre än den är! För som du säger, du behöver inte ett jättestort arbetslag för att ta hand om en skörd.
    Fast vi handlar ju en massa onödigt tjafs. Om vi skall sluta konsumera skit vi inte behöver (typ örhängen som ser ut som tårtor) så kommer att butiker som Glitter att stänga och då blir det mycket färre arbetstillfällen
    och det vore bra för planeten.

    ReplyDelete
  3. Redlib: Yay, länk! Och välskriven artikel, to boot. <3

    Miku: Logik vs verkligheten. Aldrig en trevlig syn. :E

    ReplyDelete
  4. Alla behöver inte arbeta är alldeles riktigt. Vi har höjt våran levnadstandard från 1970 till idag med det dubbla. Vi hade det riktigt bra redan 1970. Därför kan man säga att hälften av dagens jobb kan vi ta bort och ändå ha en bra levnadsstandard. 50 procents arbetslöshet är därför fullt möjlig utan att vi lever ett dåligt liv.

    Men jag tror att dom flesta tycker att det är roligt att arbeta för en lön. Arbete för att försörja sig ger en tillfredställelse, ja rent av lycka. Det är lycka vi ska sträva efter och därför ska vi arbeta.

    ReplyDelete
  5. Soe... de som arbetar känner en viss lycka, och därför ska vi fortsätta med att ha ett system som kategoriskt stigmatiserar de som av en anledning eller annan inte gör det?

    Jag är inte utilitarist, men känns det inte som att den totala lyckan ändå borde vara större utan ångesten över att klara sin försörjning än med?

    ReplyDelete
  6. Tyvärr kunde jag inte länka till din artikel när jag skrev om detta, eftersom jag skrev om det en månad tidigare. :)

    Bra och genomtänk, som vanligt!

    ReplyDelete
  7. Ooh, jag är inte ensam om min åsikt. <3

    ReplyDelete
  8. Ett alternativ är kanske medborgarkonto:
    Detta beskriver jag på min blogg:

    ReplyDelete
  9. Intressant tanke. Jag läser in mig.

    ReplyDelete
  10. Här är en artikel jag skrivit om samhällets automatisering och medborgarlön.

    http://robertwensman.wordpress.com/2010/02/02/ideologi-for-robotarnas-varld/

    Eftersom dagens arbetslinje ständigt dumpar människornas löner, så hindrar det teknikutvecklingen. Vem vill satsa pengar på att bygga robotar som kan städa våra kontor, när det lika gärna går att hyra en billig polack.

    För övrigt har min blogg också medborgarlön som ett av tre huvudteman.

    http://robertwensman.wordpress.com/

    ReplyDelete
  11. "jag tycker att rent logiskt sett borde arbetslösheten idag vara ännu högre än den är! För som du säger, du behöver inte ett jättestort arbetslag för att ta hand om en skörd."

    Är du nöjd när du fått mat på bordet, eller vill du också ha en massage och en bok att läsa? Är du beredd att jobba en timme nu och då för att kunna resa till spanien? I sådana fall är det logiskt att du jobbar. I annat fall är det mer logiskt att du drar ned på din arbetstid. Hur liten arbetslösheten är reflekterar mest faktumet att folk inte nöjer sig med mat på bordet, utan gärna har en bättre livskvalitet än så.

    "Om vi skall sluta konsumera skit vi inte behöver (typ örhängen som ser ut som tårtor) så kommer att butiker som Glitter att stänga och då blir det mycket färre arbetstillfällen"

    Skälet till att vi skulle sluta konsumera skit vi "inte behöver" (trots att människor alltså väljer att arbeta på somrarna för att få råd att köpa denna "skit" ? ), skulle väl vara att vi antingen valde att producera mindre och arbeta mindre (för att vi värdesatte fritid mer än materiella ting), och då finns det inget skäl att kalla det arbetslöshet, eller för att vi valde att konsumera bättre saker (t.ex. en resa? eller ett välproducerat tv-avsnitt?) för de pengarna, och då uppstår nya jobb.

    ReplyDelete
  12. "Tanken att alla ska arbeta - arbetslinjen, om ni så vill - har inget med kapitalism att göra."

    En rimlig förklaring till arbetslinjen är att den grundar sig i tron att alla vill arbeta. Varför finns då arbetslöshet? Den är ett resultat av strukturella hinder för kapitalismen som försvårar för människor att utbyta tjänster och varor. Därav arbetslinjen - samhället och individen mår bra av att alla har möjlighet att arbeta, och arbetslöshetssiffrorna är ett mått på detta.

    Så varför skulle alla vilja arbeta? Därför att få människor saknar intressen bortom att överleva. Även den som är ointresserad av materiella ting kanske vill studera (vilket kräver lärare och material) eller resa (vilket kräver transport och boende) eller konsumera kultur (vilket kräver kulturutövare). Så musikern finner det värt att spela på gatan två timmar om dagen, för att få studera på universitet två timmar om dagen.

    Säg nu att människor faktiskt inte vill arbeta så mycket som idag. Vi kanske värderar fritid mer än örhängen i form av tårtor eller shampoflaskor med persika och nötter i. Jag kanske nöjer mig med varor värda 5 000 kr i månaden i stället för 10 000 kr? Detta kommer inte leda till arbetslöshet. Om min fritid är värd mer än de 4 sista timmarna av min arbetsdag kommer jag, om jag kan, att arbeta 4 timmar om dagen i stället för 8. Det enda sättet detta kan leda till arbetslöshet är om strukturella hinder för kapitalismen förhindrar mig att välja antalet timmar jag arbetar. Fackliga avtal är exempel på detta. Som jag förstår arbetslinjen vill man ge större möjligheter till deltidsarbete, vilket alltså är ett sätt att hjälpa kapitalismen och därmed eliminera arbetslöshet.

    Finns det något hinder för överlevnaden av medborgarna i ett kapitalistiskt samhälle utan stukturella hinder? Nej, eftersom alla vill arbeta nog mycket för att överleva dagen. Sociala skyddsnät av alla dess slag kan inte motiveras med att syftet med samhället är att garantera medborgarnas överlevnad. Överlevnaden är redan garanterad av det faktum att nästan alla människor kan försörja sig själv. Tanken med sociala skyddsnät är att de motverkar hinder för kapitalismen. Exempelvis fungerar världen så att det tar tid att förflytta sig och utbyta information med människor. Därför hittar du inte direkt en ny arbetsgivare när du är klar med din gamla. Människor har i allmänhet inte heller nog framförhållning för att spara pengar när de har i överflöd. Om nu en människa blir arbetslös, kan han få problem som att han måste sälja bilen och inte kan ta sig till en arbetsintervju. Fattigdom är alltså ett strukturellt problem för kapitalismen. Att motverka fattigdom är endast motiverat i den grad det river hinder för kapitalismen. Dels av praktiska skäl - det finns ingen anledning att hjälpa någon längre än så, då personen har anledning att hjälpa sig själv när hindret är borta. Dels av moraliska skäl - det finns ingen anledning att stjäla från andra människor, för att hjälpa en människa som lika gärna kan hjälpa sig själv.

    Byter du perspektiv på vad arbete är, vad nytta är och vad som bör göras, från ett samhälleligt perspektiv till ett individuellt perspektiv, blir allt detta uppenbart, och inget problem kvarstår.

    ReplyDelete
  13. Det ger onekligen en förklaring till arbetslinjen. Problemet med den är att det förutsätter vad den försöker bevisa, och aktivt tvingar människor att konformera till detta. Arbeta eller dö är parollen, vilket onekligen hjälper till att motivera arbetarna att hitta sig ett arbete och hålla sig till det.

    Problemet är bara att denna linje är ett hinder för kapitalismen. Den hindrar risktagande från arbetstagarnas sida, eftersom ett misslyckande i exempelvis startandet av ett nytt företag för deras del innebär ett misslyckande i den ständiga kampen för överlevnad. Vilket är ett strukturellt hinder för en fungerande och fri kapitalistisk marknad, om något.

    För att våga sig på de ofta halvgalna idéer som kapitalismen belönar med marknadsframgång måste det finnas någon slags trygghet i grunden. Att döma större delen av den arbetande befolkningen till att leva ur hand i mun är inte riktigt synonymt med detta - även om det förvisso har varit selektivt produktivt de senaste hundra åren.

    Still. Vi borde ha kommit förbi metodologisk individualism vid det här laget. Håller du inte med?

    ReplyDelete
  14. Vet du förresten
    I didn't say this before men det var en sanning redan då
    Jag gillar din första länk
    just de - upper class

    ReplyDelete