Kollektivt självförtroende, och hur vi skaffar det

Borta på Livbåten läser jag ett inlägg om hur vi formas av de reaktioner vi får av omgivningen. Vi har antingen att associera oss med de reaktioner vi får, dvs acceptera dem, eller dissociera oss med dem, och göra någonting annat än att acceptera dem. Antingen tar vi responsen för sann, eller så gör vi någonting åt den. Antingen eller. Tertium non datur.

Jag umgås främst med akademiker och studenter, och som varandes en sådan som formas av min omgivning så säger min socialisering att även om det förvisso är sant att vi formas av de reaktioner vi får, så är processen lite mer komplicerad och problematisk än så. Reduktionen av formandet till ett hanterande av input skär effektivt bort det större sociala sammanhang som saker och ting sker i. Vilket gör mitt sociologiska hjärta lite småledset. Psykologi är sällan hela förklaringen.

Socialisering sker som ett resultat av de människor vi omges av i vår fysiska, mentala och diskursiva närhet. Vad människorna i vår omgivning gör och hur vi reagerar på detta är förvisso en påtaglig del av detta, men det är inte den totala helheten av processen. Vi formas av mer än så; vi är inte, vad vi än må tycka om subjektet som sådant, behavioristiska automatoner. De värderingar som finns i vår omgivning spelar in. De framtidsutsikter som finns spelar in. De berättelser, myter, narrativer, arketyper och klyschor som finns spelar in något enormt. Socialisering är inte bara en funktion av association/dissociation, utan en komplex helhet av hur saker relaterar till den berättelse som vi berättar om vårt liv, de möjliga framtida utfall som vi kan föreställa för vårt framtida liv, de värderingar som anser att vissa saker kan göras och andra inte - kort sagt, allt det där som sker i bakgrunden medan vi tänker på när vi tänker på oss själva och andra. Inte helt okomplicerat, med andra ord.

Det sägs ofta att ungdomar som hamnar på den kriminella banan har haft "fel sällskap". Detta är många gånger sant - både i bemärkelsen att de har hamnat i det, och att det är något fel på sällskapet.

Ett sällskap där det är naturligt att skolka, att skippa läxor, att göra något annat än att anpassa sig till skolans normer, att på diverse sätt initiera sig i vuxenvärldens mer kriminaliserade aspekter - är för det mesta ett inte helt optimalt sällskap att hamna i. De förväntningar som ställs upp kring framtiden i en sådan gemenskap är oftast av ett slag som rimmar illa med vad många skulle kalla en ljus sådan, även om den enligt lagen om självuppfyllande profetior väl kan vara en helt realistisk bedömning.

Den som hamnar i ett sällskap där det ses som en naturlighet - inte som ett krav, inte som ett måste, inte som ett "gör, annars", utan som någonting som kommer att hända en dag av sig självt när allt är sagt och gjort - att de kommer att läsa något intressant något år eller tre på universitetet när skolan väl är över har en helt annan uppfattning om saken. De framtidsmöjligheter som finns är - well, låt oss säga att kontrasterna är talande.

För oss pirater blir det förstås relevant att ställa oss frågan - vilka umgås vi med, direkt eller indirekt? Vilka tankar, berättelser och värderingar möts vi av när vi gör det där vi gör i vår vardag? Är det ett konstant bekräftande av piratideologin så som den tar sig uttryck i våra piratkollegors ord och handling, eller är det snarare så att de flesta i vår omgivning övervägande är icke-pirater, och att de värderingar kring oss som dyker upp är av typen att vi är porrsurfande tjuvar utan verklighetsförankring?

Det är inte helt märkligt att vi får dåligt självförtroende angående vår partitillhörighet. Vi hänger med fel folk, i fel sällskap. Vi socialiseras att tro att Piratpartiet är en liten minoritetsrörelse utan reell chans att påverka någonting alls, och det fåtal fall av bevis på motsatsen är sällsynta och ojämnt fördelade. Sju procent i det senaste valet till trots.

Vad göra åt detta? Well - som jag sade igår: hitta pirater att umgås med! Socialisera fram en god självbild och ett gott självförtroende tillsammans med andra pirater. Det är långt mycket enklare att göra saker i grupp, och långt mycket roligare. Det spelar ingen större roll hur detta görs - att det görs är långt viktigare än något annars. Gott sällskap är ovärderligt.

Inte bara för självförtroendet.