En partipiskas bekännelse

Jag är kampanjsamordnare inom Piratpartiet.

Det låter lite småimponerande när jag berättar det för folk. Det frammanar bilder av ett skrivbord, med papper på, och en telefon som ringer och blir ringd, och planer som smids och sätts i verket, och tabeller och listor och häftapparater och dokumentlådor och pärmar och mappar och en hel del andra saker vars funktion är ospecifierade men som ändå tycks behövas när en samordnar och iscensätter komplicerade politiska skeenden enligt en outgrundlig masterplan. Möjligtvis också en halvfull låda med munkar, om fantasin lämnade utrymme för sådana.

När jag vid tillfälle berättat det för mina ömma partikollegor så uteblir imponeringen, dock, och reaktionen blev för det mesta mer i stil med - eh, har vi sådana positioner i partiet?

Något av en nyansskillnad, där.

Likväl. Mitt stora område har varit att försöka få någon slags fason på våra ärade partibloggare, och se till så att de skriver de där inläggen som folk läser och blir inspirerade av. Och helst många av dem. Vilket låter enkelt nog - vi är ju trots allt Piratpartiet, och vi har ett par begränsade fokusfrågor på vårt partiprogram, så det är väl bara att säga åt fotfolket att skriva om just de sakerna med jämna mellanrum, inte sant?

Tokfel.

Grejen är att det inte går att se på bloggare som en enhetlig massa som en kan bossa runt med. Inte ens med en partiorganisation i ryggen. Dels för att frambossade inlägg tenderar att vara så tråkiga att inte ens svensklärare vill förfasa sig över dem, men än mer eftersom alla bloggare har olika anledningar till varför de skriver, känner för att skriva olika saker till olika dagar, har fullt upp med resten av livet lite då och då, har fullt upp med andra bloggprojekt lika ofta, har olika förkunskaper rörande olika saker och - som om allt annat inte vore nog - har olika dygnsrytm. Sammantaget blir normalläget lite småkomplicerat, för att underdriva en smula.

Oh, och, justja, om försöket att bossa omkring med fotfolket är ett för uppenbart försök att bossa så leder det till dålig stämning, och till att åtminstone någon börjar prata demokrati och att en episk diskussion påbörjas och att nettoresultatet när allt är sagt gjort tenderar att vara lite mindre samordning än när en började. För att inte tala om färre inlägg, eftersom ingen hunnit skriva någonting medan diskussionens vågor lekt hela havet stormar.

Det finns två sätt att reagera på en sån här situation. Det ena är att vara ett benhuvud och anse att lösningen består i att greppa en hård handske och sedan skrida till verket med att göra alla upprörda. Det andra är att inse att det kanske krävs andra metoder och andra arbetssätt, och att det enda sättet att få någonting gjort är att skapa förutsättningar för dess görande.

Över tid så skiftade mitt samordningsuppdrag till att bli mer av ett uppmuntransuppdrag. Det kanske inte har blivit officiell sanning än, men glada och positiva bloggare skriver mer och bättre än arga och frustrerade, och den som vill försöka sig på att få bloggkampanjen att rulla vidare måste därför också försöka göra sitt bästa för att hålla stämningen riktad åt det positiva hållet. Inte nödvändigtvis genom att undvika konflikter till varje pris, men väl genom att se till så att saker och ting håll så stabila att alla vet vad som gäller, och än mer att försöka skapa en anda av att saker och ting är på rätt väg.

Den stora hemligheten med bloggare är att de är fenomenalt duktiga på att samordna sig själva, och att de redan är på väg åt rätt håll. Det bästa en kan göra för att hålla dem gåendes i den riktningen är att hjälpa dem när det går, och att sedan aktivt låta bli att ställa sig i vägen i onödan när de väl kommit igång.

Jag hör ibland skräckhistorier om krav på måsten - att alla inlägg måste innehålla minst fem länkar till aktuella inlägg av partikollegor, att det måste ut minst ett inlägg om dagen (med länkar), att större event måste skrivas om. Såna saker är att ställa sig i vägen, både för kreativiteten och för bloggarglädjen. Förr än någon anar är det någon som missat en länk eller en dag, och måste skällas på för det - och plötsligt ligger fokus mer på regler och procedurer i stället för på tankar och idéer.

Grejen är att folk skriver om det de tycker är viktigt, och är fullt kapabla att leta på Live eller i sina RSS-läsare efter inlägg att länka till. De vet vad de gör, och det går att lita på att de vet detta utan att behöva tvinga dem till det. Dessutom ligger det i bloggandets natur att den övervägande majoriteten av det sker gratis, och regel nummer ett när det gäller ideellt arbete är att aldrig, någonsin, klaga över folks engagemang. Allt över noll är ett plus, och om det enda folk får för att de anstränger sig är gnäll så slutar de med det.

Så. Jag är kampanjsamordnare. Vilket då i praktiken innebär att jag är en väldigt lokal inspirationsminister - ex officio.

Det är det enda sättet att samordna individualistiska fritänkare i frivilligt samarbete mot ett gemensamt mål. Inte genom att sakta men långsamt förvandla dem till bloggdroider som pumpar ut inlägg efter inlägg på beställning, utan genom att påminna dem om varför de gör det de vill göra.

Min gode kollega Emma frågade vad den politiska bloggosfären tillför världen. Som en av de kanske mest insyltade i denna så vill jag tillstå att den tillför vissa klokskaper rörande hur mänskliga organisationer i en digital tidsera fungerar (vilket då kanske är ett mycket lokalt fenomen). Hen avslutar sitt inlägg genom att ställa frågan om den här politiska bloggosfär vi bor i med nödvändighet måste vara tråkig, och som världens mest inofficielle kampanjsamordnare vill jag avsluta mitt med orden:

Bara om vi vill. Men jag vet att vi kan bättre.