Politisk feng shui

I många av de diskussioner jag har med folk i min digitala närhet så finns det en oerhört stark grundprincip som återkommer gång på gång på gång, och det är tanken om att det privata är politiskt. Vilket inte lär komma som en överraskning för någon som vet något om Piratpartiet, men det dyker inte enbart upp där. Det har något av en historia.

Som grundprincip är det en underbar sak att ha. En kan vrida och vända och vinkla och nyansera och finna nya uppslag tills en blir kreativt uttröttad, vila upp sig lite och sedan återkomma med förnyade krafter. Det privata är politiskt - är privatlivet en politisk fråga, går det att dra politiska slutsatser utifrån ens privata erfarenheter, är ens agerande i det privata ett politiskt ställningstagande?

Just den sista frågan är aktuell för rubriken ovan. Politisk feng shui. Det har väldigt lite med heminredning att göra, och hela grejen med att världens energi flödar rent konkret genom ens hem är bara båg. Även om det som sägs nedan stöder tesen att ens vardagsrum ser väldigt mycket bättre ut utan att en teveapparat utgör centralpunkt.

Politisk feng shui uppmanar en att aktivt leva ett mer spartanskt leverne. En behöver inte konsumera överdrivet många prylar - faktum är att ens liv många gånger blir bättre av att inte ha dem. Därmed inte sagt att en ska bli asket och leva i självpåtagen fattigdom, men väl att en bör skala bort allt det där en har och, egentligen, inte behöver.

Det enklaste sättet att exemplifiera detta är att titta på mig. Jag har tre huvudting i mitt liv - en säng, en dator, en cykel.  Det är en awesome cykel, en fenomenal dator och - dare I say it - en underbar säng. Dessa tre ting är ungefär det enda jag behöver i materiell väg, och behovet av att leta efter fler saker är noll. Vilket onekligen är oerhört skonsamt mot min budget.

Detta blir väldigt fort politiskt, när en inser hur tätt förknippade politik och konsumtion är. Arbetslinjen är ingenting annat än ett enda stort försök att postrationalisera det enorma konsumtionsbehov av ting som många har eller har haft. För att kunna konsumera ting måste en ha pengar, och för att ha pengar måste en ha ett arbete. Att aktivt säga att en inte behöver saker, och leva i enlighet med principen att det som är är tillräckligt, blir politiskt när en inser att en klarar sig väldigt länge utan att arbeta. Det går att äta och bo väldigt billigt, och när större delen av månadsinkomsten kan läggas undan till värre tider, så som ett planerat halvår utan arbete - well.

Det gör chefer, jobbcoacher och försäkringskassefolk mindre mäktiga än de hade kunnat vara.

En jobbar ju för att kunna unna sig de däringa statussymbolerna som kan köpas för pengar. Att dessa saker efter hand börjar kräva pengar som måste köpas för ens tid är en bieffekt som bäst görs till en politisk fråga av erkännandet av att det personliga är politiskt. Och att aktivt leva spartanskt, med ett fåtal påkostade huvudting, är ett privat agerande som väldigt fort har politiska konsekvenser.

En får, exempelvis, väldigt mycket tid över att börja fundera på de viktiga tingen här i livet. Vad är politik? Vad håller jag på med? Vad i det jag håller på med är föremål för politik? Vad i det jag håller på med bör göras föremål för politik?

I sista hand är det en fråga om att ge sig själv makten att definiera sitt liv, sitt görande, sitt varande. Det är väldigt populärt inom dagens politik att reducera människor till arbetare och/eller konsumenter. Att ha den stabilitet och struktur i livet det innebär att kunna säga att en har det en behöver är ett steg bort från att kunna reducera sig själv till en konsument, och att kunna förse sig med det en behöver utan att panikarbeta eller panikfasa är ett steg bort från att reducera sig själv till en arbetare.

Att inte behöva så mycket är en god grund för politiskt deltagande. Att kunna självreglera så pass mycket att ens behov begränsas till ett litet antal ting, är att kunna se världen med det lugn och den tid för eftertanke som krävs för att kunna bli en medborgare. I fler betydelser än den rent administrativa.

Det privata är politiskt indeed. Och det inte enbart i egenskap av att politiker från både höger och vänster aktivt arbetar för att göra ditt privatliv till en statlig egendom.

Men vem hinner tänka på sådant?