Samtida exeges

En fråga som aktualiseras av skeendena i Libyen - förutom Bildts teflonliknande superkrafter - är den om hur mycket en måste engagera och informera sig.

Det finns, å ena sidan, det omedelbarbrutala faktum att militären har satts in mot den egna befolkningen. Sådant sätter tonen rätt obönhörligt; vad som helst kan följa på detta, och om saker urartar (ännu mer) så har det effekter för större delen av världen. Det finns liksom ingen möjlighet att kombinera "folkmord" med "lokala angelägenheter" utan att på något plan vara moraliskt likgiltig. Ren medmänsklighet säger att en måste bry sig.

Det finns, å andra sidan, alltid en uppsjö av egna lokala angelägenheter som behöver göras i förrigår. Det behöver inte handla om ett lyxlivspussel proper, men det tycks alltid finnas en smärre otal synnerligen oglamorösa saker som inte bryr sig om vad som händer i den stora världen. Disken bryr sig inte om din medmänsklighet, men på något vis känns det inte helt rätt att diska medan andra bokstavligen dör. Nu. Och nu.

Det finns något av ett disconnect mellan det stora och det lilla, mellan det globala och ens plats i detsamma, med andra ord.

En skulle kunna tro att det finns någon slags uråldrig visdom som kan ge råd och stöd kring såna här frågor, men den hemska sanningen är att den uråldriga visdomen är anpassad till en värld med långt mindre informationstäthet än vår. Aldrig så djupa insikter i vikten av ett balanserat inre hjälper föga när de är baserade på ett informationsflöde som är lika snabbt som en uthållig häst; större delen av de traditionella etiska förslagen på hur en ska leva utgår (synnerligen implicit) från att en lever i ett tillstånd av akut informationsunderskott. Det faktum att Sun Tzu kunde säga att halva striden var vunnen om en bara var informerad nog, och på kuppen anses vara en vis personlighet, säger en hel del om hur mycket som förändrats.

Andra antika påbud blir direkt dysfunktionella, recept på hur en iscensätter sitt eget psykologiska sammanbrott. "Älska din nästa" är smått obekvämt, men fortfarande görbart när ens potentiella nästar bara är ett fåtal stycken. När de, genom medier (gamla och/eller nya) börjar närma sig potentiellt miljontals stycken så är det inte bara ekonomiska resurser som kommer att ta slut, utan även kognitiva och emotionella sådana. Det är omöjligt att relatera till att en miljon av ens nästar dör i svält - inte bara för att ytterst få hjärtan är så stora, utan för att ens hjärna slutar processa siffror efter ett tag. Det blir ett nummer, där en miljon svältoffer är färre än två miljoner malariaoffer, och att försöka leva upp till påbudet leder bara till att en bränner ut sig.

Samtidigt känns det inte helt rätt att leva i sin egen lilla värld och inte bry sig om sina nästor.

Likgiltighet är inte ett alternativ. Att använda all sin vakna tid till att informera sig om, engagera andra i och på det stora hela springa runt i diskursen kring det som pågår - är inte heller ett alternativ. Samvetet säger ifrån om det första, och allt det där som måste göras säger ifrån om det andra.

Moralen och vardagen har aldrig varit bästa vänner.

En av de svåraste frågorna sedan tids gryning har varit "ska jag ta vara på min broder?". Nu när vi ser hur våra många bröder och systrar i Egypten, Libyen och  - förvisso - större delen av världen har det, blir frågan en annan. Frågan blir - hur kan jag göra det, och göra det på ett sådant sätt att det faktiskt gör en skillnad? Och det utan att själv gå under på kuppen?

Det finns något av ett disconnect mellan det stora och det lilla. Och någonstans i detta o/uppkopplade mellanrum sker livet.

En av de svåraste saker att leva med är vetskapen om att andra dör medan en själv äter kvällsmat. Vi har fortfarande mycken uråldrig modern visdom kvar att skriva kring detta.