Inkluderingens grammatik

Diskussionens vindar blåser upp både vågor och inspirerande sidospår. Som sig bör så handlar ett otal av dessa sidospår om själva diskussionen som sådan - och, än mer, om framtida diskussioner av mer eller mindre liknande slag. Diskussionens former är oftare än inte lika viktiga som själva innehållet, och viktigare än frågan om vilka som över huvud taget har rätt att delta i överläggningarna.

Och, än mer, vilka som känner att de har rätt att delta. Att alla har rätt att delta rent formellt innebär inte att alla per automagik känner sig berättigade att delta - informella exkluderingsmönster är många gånger långt effektivare än formella sådana. Formella uteslutningsmetoder är ju trots allt formella, och det formellas anda kan arbetas runt genom att överbetona dess bokstav. Informella metoder är lurigare - det är svårare att arbeta runt känslan av att en helt enkelt inte är välkommen att delta, hur formellt inkluderad en än är.

Den där känslan av oinbjudenhet kan ha många orsaker. Många gånger är det helt enkelt dåligt självförtroende inför en ny social situation, och går över när en väl lyckats ta det där första steget. Tricket i sådana lägen är att på något vis fösa in sig själv (alternativt bli inföst) i det hela och sedan fortsätta därifrån.

I andra fall kan det bero på att en faktiskt är ovälkommen, rent konkret, och de andra deltagarna aktivt (eller passivt) gaddar ihop sig för att pränta in budskapet att en borde gå någon annan stans. De formella spelreglerna hjälper inte riktigt då, hur öppna och inkluderande de än är.

Andra gånger är det lurigare, så som när en inte vet hur en ska gå till väga för att kunna delta. Vilket kan vara vad som helst i ett helt spektrum av anledningar, från att ingen berättat hur saker och ting fungerar, till att reglerna är svårare än ens vanliga tankevanor och behöver anstränga sig lite mer än vanligt, till att en helt enkelt inte förstår vad diskussionen handlar om. Eller, med andra ord - allt från att en är oinvigd, odisciplinerad eller outbildad.

Now, det här gäller för alla former av diskussioner. Människor är sociala varelser, och sätter alltid upp regler för det de gör tillsammans. Hur dessa än sätts upp så kommer dessa att vara obekanta för nya människor, och det kommer alltid att finnas någon som inte riktigt förstår. (Detta är ren statistik, och ska inte läsas som ett utpekande av någon särskild.)

Det som komplicerar diskussioner om diskussioner är att väldigt många inte besitter en begreppsapparat för att diskutera diskussioners diskussionsvillkor. Frånvaron av begrepp börjar med begreppet diskurs, och blir värre därifrån. Detta då på grund av att inkluderingsvillkoren för diskussionen kring diskussionen inte explicit kräver att en kan explicera det en gör när en via det ömsesidigt turtagande utbytet av diverse kommunikativa handlingar söker nå konsensus rörande diskursens ordning. Eller, kortare, att en inte behöver veta vad en gör när en diskuterar hur diskussionen ska se ut; en kommer rätt långt på magkänsla, trots allt.

Vilket är gott så. Särskilt när syftet är att inkludera så många som möjligt - att kräva att folk sitter med Habermas och Foucaults samtliga verk i bakhuvudet är någonting i stil med motsatsen till att inkludera folk.

Det säger sig självt efter detta att frågan om allas lika tillträde till en diskurs är lite mer komplicerad än att bara skriva in i reglerna att alla har rätt att delta. Det faktum att vissa (statistiskt sett) kommer att ha svårt att förstå förra meningen eftersom den innehåller ordet "diskurs" utgör ytterligare bevis på detta. Lägg därtill på skillnader i ens förmåga att yttra sig - muntligt, skriftligt eller på annat vis - och läget blir än mer komplicerat. När det är en episk kamp att få fram ett enda yttrande är en utdragen diskussion ett slagfält på mer än ett sätt.

Den enkla sammanfattningen är att formell rätt att yttra sig inte går att direktöversätta till konkret möjlighet att göra detta.

Den svåra sammanfattningen är att även den mest genomtänkta och superinkluderande uppsättning regler för hur en diskussion ska pågå med nödvändighet kommer att innebära att någon känner sig exkluderad - eller exkluderar sig själv med motiveringen att det som pågår är för svårt att förstå. Eller, i det dåliga självförtroendets namn, låter bli att yttra sig av rädsla för att ens bidrag skulle förstöra den goda diskussion som lyckats uppstå.

Att uppfinna informella exkluderingsformer ligger i människans natur, och tricket är att gradvis anpassa sig till dessa snarare än tvärtom.

Ingen kommer att komma med en perfekt lösning. Nollvisioner rörande exkludering är meningslösa, eftersom de innebär att alla förslag om att göra x i stället för y kommer att kunna skjutas i sank eftersom det alltid går att peka på någon som blir/upplever sig bli exkluderad av detta. Statistiskt sett.

Det kommer aldrig att bli så där perfekt som alla är överens om att det borde bli. Men sakta men långsamt kan vi göra det lite mindre imperfekt, steg för steg, tills vi kan titta tillbaka på när vi började och inse att vi var nybörjare redan då.

En slutar dock aldrig att vara nybörjare på hela grejen med att vara människa. Men det är ett annat inlägg. -