Om arbetsgivande och bloggande

Jag läser om hur arbetsgivare kollar upp potentiella nyrekryter på nätet innan de säger ja och/eller nej. Att de gör detta är i sig självt ingen nyhet - det har varit en nidbild av arbetsgivare sedan tids gryning att sådana är snåla, och en behöver inte vara doktorand i ekonomisk historia för att förstå att det är billigare att kolla in folks Facebookuppdateringar och bloggar än att - well.

Det är svårt att konkurrera med gratis, sägs det.

Att det inträffar är som sagt ingen nyhet. Särskilt inte för mig, som umgås med människor vars arbetsgivare aktivt riktar frågan "hur mycket finns du på internet" till sina arbetsintervjuoffer. Att siffran för arbetsgivare som kollar potentiella anställdas bloggar över lag (med reservation för eventuella oklarheter i studien) är så pass låg som 21% är däremot det.

Bara 21%? Behöver folk bara kunna skriva ordentligt på en femtedel av alla arbetsplatser där ute?

Nu står jag förstås inte till arbetsmarknadens förfogande på särskilt omedelbar basis, men jag får antydningar om att mina bloggar utgör väldigt bra meriter i ett eventuellt framtida CV. Inte nödvändigtvis på grund av det jag skriver, utan hur och hur mycket. Form framför innehåll.

Eller, i klarare ord: det faktum att det går att lita på att det kommer ett relativt långt, relativt insatt och ibland överdrivet nyanserat inlägg om saker och ting fyra till sju gånger i veckan, varje vecka, non stop, samtidigt som Nyoptimism, valkampanjer, tentor, seminarier, bakgrundsarbetet i Piratpartiet och livet i stort händer - utgör ett enormt plus i kanten skrivarkompetensmässigt. Om jag förstått folks "hur orkar du?"-frågor korrekt.

Arbetsgivare kollar upp folks bloggar, you say?

Awesome!

Det innebär ju någonting så läskigt att folk kan bedömas utifrån sina meriter. Ty vad är en blogg om inte ett ständigt påminnande till världen om att, aye, jag finns fortfarande, jag kan fortfarande skriva, är fortfarande engagerad och har fortfarande den energi det krävs för att kunna tänka på nästa inlägg. Ett ständigt uppdaterat CV, om du står ut med metaforen.

Det innebär också någonting så läskigt som en direkt återkoppling till det diskursetiska i skrivandet. En måste ju tänka på vad en skriver, i och med att det kan få effekter när folk läser det.

Nya tider. Skrämmande tider?