Historiens samtida dimension

En av de stora anledningarna till att Lost blev så populärt som det blev - och jag tänker inte avslöja för mycket - ligger i att folket på ön sakta men långsamt måste försöka rekonstruera vad som skett för långe sedan utifrån de ruiner de stöter på. Det finns en spänning mellan att de fragment de stöter på är fenomenalt långt mer positiva än det ruinlandskap de finner dem i. En kan inte annat än att undra - vad var det som gick snett?

Varje samhälle tror sig vara på gränsen till perfektion. Det enda som behöver göras är att finjustera vissa parametrar, dubbelkolla vissa detaljer och göra ett par sista saker innan allt blir Som Det Ska. Nazisterna drog det hela till någon slags spets, genom att utropa att världen skulle bli perfekt om judarna försvann. Mindre tillspetsat finns tanken att saker och ting blir perfekta när väl kapitalismen packats ihop och försvunnit. Väldigt ospetsigt är tanken att allting kommer att bli super när alla väl fått ett riktigt jobb och lever på det. Motsatsen till spetsigt (i och med att det är ganska allomfattande) är tanken på apokalypsens renande blodbad, och himmelriket efteråt.

Det som gör att spänningen i Lost fungerar är att det inte blev så som det blev tänkt. Det som gör att väldigt mycket av dagens politik inte fungerar är att det aldrig kommer att bli så. Alla storsinta utopier möts av problem under vägens gång, men innan en börjat röra sig så ser de alltid desto mer lockande ut.

Framtiden är bäst på avstånd, trots allt.

Nu drabbas förvisso inte dagens politik av fenomenet att ett flygande rökmonster gör livet surt för alla stup i kvarten. Men ändå är det så att den drabbas av saker som är ungefär lika outgrundliga och svårförståeliga - utanförskap, arbetslöshet, generell anomi, politisk apati. Tusen saker som inte riktigt passar in i bilden, och som alla skulle må bättre av om de försvann.

Varje samhälle tror sig vara på gränsen till perfektion. Det är bara ett fåtal saker som måste göras, och sedan är allt bra.

Som vi lär oss av historien så blir driften att göra dessa saker starkare ju närmare en känner sig vara detta mål. Om arbetslösheten ställer sig i vägen - driv en arbetslinje tills den försvinner och perfektion uppstår. Om brottslighet ställer sig i vägen - driv upp de hårdare tagen tills perfektion uppstår. Om dåliga betyg ställer sig i vägen - pressa eleverna hårdare tills perfektion uppstår.

Som vi också lär av historien så misslyckas alla försök. De blir ruiner, som vi i efterhand kan undersöka genom efterklokhetens perfekta klarsynthet. Och, som vilken nergången bruksort som helst där fabriken slagit igen portarna kan visa, så har vi redan börjat samla på oss ett helt menageri av moderna ruiner som konstant misslyckas med att påminna oss om en enkel men politiskt explosiv sanning.

Memento mori. I både smått och stort.

Jag saknar historien i samtiden. Mitt namn är inte Ozymandias, kung av kungar, och när du beskådar mina verk behöver du inte bäva. Men månne kan du, på något vis, ana konturerna av en bättre morgondag?