Konsten att diskutera konstruktivt

Det händer ibland att vi hamnar i gräl med varandra. Det är oundvikligt - en statistisk ofrånkomlighet. Ungefär som regn. Hur bra kläder en än har så blir en blöt i alla fall. Vilket kanske är överraskande just där och då, men både gräl och blöthet går över. Tricket är bara att inte skapa en social situation som gör att grälet fortsätter på egen hand trots att anledningen till det hela försvunnit, och känslorna lagt sig någonstans för att torka.

Sådant händer allt för ofta.

Och det händer eftersom de diskussioner som föranleder och utgör grälet hamnar i spiraler som inte kan sluta annat än illa. De ser vanligtvis ur så här:

Person 1: [lång utläggning om något]
Person 2: [ifrågasättande av någon del av utläggningen]
1: [klargörande]
2: [ifrågasättande av någon del av klargörandet]

Och så vidare. Det spelar ingen roll om 1 är ett paradigm av tålamod och applicerar hermeneutisk tolkningsmetodik i sömnen - om 2 fortsätter sitt ifrågasättande av allt som 1 lägger fram så kommer irritation att uppstå. (Detta är ett testbart påstående, men då på egen risk.) Vilket gott humör som helst kan gnuggas bort av ett konstant ifrågasättande, och vilken bra idé som helst kan begravas under ett berg av obesvarade detaljfrågor som med största sannolikhet skulle lösa sig själva intuitivt under arbetets gång.

Vilket då innebär att även det mest välmenande av konstanta ifrågasättande är en direkt grälframkallande faktor. Särskilt som väldigt många som tillhör kategori 2 inte är helt medvetna om vad de gör.

Särskilt då som det ligger i grälandets natur att inte riktigt tänka på vad en säger och/eller gör.

Det finns dock ett enkelt sätt att komma till bukt med det hela, och det är att tala om för 2 att det finns ett annat sätt att göra saker. Nämligen att i stället för att ifrågasätta någonting rakt upp och ner utan större kontext, skapa denna kontext och på så vis utforska frågan tillsammans med 1, i stället för att bara lassa över allt på 1 genom att banka denne i huvudet med ett frågetecken.

Och som tur är så finns det ett enkelt sätt att beskriva hur detta görs. Nämligen genom att följa det här upplägget när en lägger fram sin invändning:

[sammanfattning av vad samtalspartnern säger]
[framläggande av en avvikande åsikt]
[1-3 argument till stöd för avvikande åsikt]
[sammanfattande avslutning]

Detta kommunicerar att en förstått vad den andre säger, vad en själv vill säga och varför en vill säga detta. I den ordningen.

Det är ingen svår formel, och det behöver inte vara superformellt. Men det är bra att ha någonting i bakhuvudet, så att en inte spontant återfaller till ett konstant "varför då?"-ande som håller igång grälet på artificiell andning tills åtminstone någon annan blir arg.

I onödan.