Angående generellt gnäll

Jag har många käpphästar. Jag är för lillgammal för att vänta på att skaffa sådana på ålderns höst efter att ha umgåtts med dem och blivit tämjd av dem under ett långt livs levande, så i stället applicerar jag vanemakt och agerar som om de vore tills de är.

Att skriva offentligt är ju som bekant att kunna förutsäga framtiden.

Just den här gången handlar det om att jag är oerhört trött på generellt gnäll. Inriktat gnäll som leder till konstruktiv förändring om en lyssnar till det är en sak, men det där generella gnället är någonting helt annat. Det är en förstörare av världar, en knäckare av självförtroenden och ytterst kontraproduktivt i största allmänhet.

Du behöver inte leta länge för att hitta fallbeskrivningar där det generella gnället står i huvudfokus. Den allra största delen av mobbingens praktik går ut på att vara generellt gnällig - det är alltid fel på det någon gör, bara för att denne är. Många härskartekniker baserar sig på principen om generellt gnäll, med den dubbla bestraffningen som övertydligt huvudexempel.

Det är en allmän psykologisk sanning att om en hör någonting tillräckligt ofta så blir det också en etablerad sanning. Det spelar ingen roll om det finns någon grund till det hela eller inte - mekanismen "ingen rök utan eld" slår till, och efter ett tag blir det faktum att gnället pågått så väldigt länge ett argument för att det är befogat.

Självuppfyllande profetior indeed.

Now, det vore underbart att kunna peka ut ett par mycket specifika individer och skrika åt dem att lägga av för evigt. Det vore ännu underbarare om de också lyssnade och faktiskt blev bättre människor på kuppen. Det stora problemet är dock att det generella gnället är, well, generellt. ALLA gör det, mer eller mindre ofta, och allra oftast så gör de det inte med flit. Och oftare än inte så händer det av sig självt, utan att någon inblandad egentligen tänker på det.

Det vanligaste fallet är när någon kommer med någon slags förslag på att göra någonting. Det kan vara det bästa förslag som någonsin tänkts ut, precis rätt för den rådande situationen och någonting som alla kommer att vinna på i slutänden - men när det läggs fram så bemöts det av en samlad skara oengagerade åhörare, ett par påpekanden om de minsta av smådetaljer i sammanhanget och ett par "meh". Vilket är allt som behövs för att framläggaren ska lägga idén på hyllan och göra någonting annat i stället.

"I have a dream!"
"Såvadårå?"
"Ähdevainge."

Det går förvisso att envisas med sin idé tills folk inser storheten i det hela, men det är inte alla som har den karaktärsfasthet och förmåga att vara selektivt autistisk som krävs för att stå emot det generella gnällets oemotståndliga engagemangsdödare.

Det vore som sagt underbart att kunna skrika på vissa nyckelindivider tills de ser ljuset, men eftersom det generella gnället är ett generellt problem så får jag ta till en generell uppmaning i stället:

Säg det du tänker, men tänk på vad du säger. Och hur.

Och om du ser att engagemangets låga lyser - stötta och uppmuntra! När bollen väl är i rullning så flyger den av sig själv; låt bara bli att aktivt ställa dig i vägen, så händer saker medan du är upptagen med att göra någonting annat.

Och om du har giltiga invändningar - lägg fram dem konstruktivt. Värdefulla synpunkter är just värdefulla, och borde behandlas som sådana.

Annars måste jag komma och skrika på dig. Och jag lovar dig att det kommer att bli det mest specifika gnäll du aldrig någonsin velat höra. -