Feminism och medielogik

Jag ser att många har skrivit om den stackars sverigedemokrat som gjort partiets PR-folk lite mer gråhåriga än innan genom att, well, bli full och ge sig på exet. Hett tips: det är inte ett vinnande karriärsdrag.

Hela fadäsen reser ett par feministiska frågor. Nu tänker jag inte primärt på tendensen hos före detta relationspartners att reagera med våld på varandras fortsatta existens när relationen tagit slut, eller än mer innan relationen gjort det. Även om det förstås är ett tema som återkommer inom feminismen.

Nej, det jag tänker på är snarare ett inslag i debatten om den stackars sverigedemokraten. Eller, mer generellt, om politiker som gör saker som får medial uppmärksamhet - positiv som negativ. Det finns nämligen en tendens att försöka finna någon slags negativ sak om politiker och sedan förstora upp denna enda grej bortom varje rimlig proportion tills antingen grejen eller politikern ger sig. Visa kallar det medielogik, men eftersom även nymediala personligheter - så som exempelvis ett antal bloggare - agerar på samma sätt så går det rimligtvis att dra slutsatsen att det rör sig om någonting större, någonting som berör mer än bara stackars sverigedemokrater.

Någonting mer generellt.

Now, stoppa mig när du känner igen dig. Ett konstant granskande av en persons karaktär efter felsteg, en ständig uppsättning förväntningar som måste levas upp till, och en ständig förvissning om att alla eventuella felsteg - samtida eller historiska - kommer att leda till ett omedelbart ramaskri och ett himla liv. Oh, och en potentiell omedelbar förlust av social status. Det gäller att ständigt hålla sig proper, korrekt och på rätt sida av den osynliga linje som skiljer de goda och trovärdiga från de onda och lögnaktiga.

Eller lösaktiga, som jag nog anar att en del av er tänkte när ni såg ordet.


Det jag känner igen från bevakningen av politiker in action är förstås hora/madonna-komplexet. Politiker är alltid perfekta tills de inte är det, och det ligger i människans natur att inte vara så där perfekt som ens PR-stab försöker utmåla en som. Det vore intressant att analysera huruvida det aktuella drevet mot den stackars sverigedemokraten beror på att Sverigedemokraterna har en mer feminin framtoning än de andra partierna, men - inte nu.

Jag vill inte spekulera i om den stackars sverigedemokraten är hora eller madonna. Det vore bredvid poängen - själva grejen är ju att de allra flesta placerar sig mellan dessa två extremer. Ingen är vare sig ängel eller helvetesyngel. Vi har alla våra goda och mindre goda sidor, och att kunna se bägge sidor hos någon är en livsvisdom som tydligen är allt för få förunnad. Fråga bara Madonna här till vänster.

Vad jag däremot vill är att peta på er nymediala personligheter och påpeka att vi har all frihet att utforma dessa nya medier lite som vi vill. Vi skulle kunna haka på gammelmediala drev närhelst en ny horkandidat uppenbarar sig, men känns det inte lite som att vi borde kommit längre vid det här laget?

Jag förutspår att vissa kommer att anamma denna feministiska visdom och försöka sig på lite diskursetiskt förändringsarbete. Andra, däremot, kommer att se det hela som en manual i hur en aktivt kan angripa sina politiska motståndare, som ännu ett vapen att ta till närhelst det visar sig att läge uppstår.

Att veta vad en gör hjälper ju som bekant inte när en gör det ändå.