Att få begrepp om utbildningspolitiken

Wittgenstein hade en underbar definition av ordet "förståelse". Den är underbar eftersom den är antiflummig, lättbegriplig och väldigt to the point. Och den är, i all enkelhet, "det någon behöver veta om en situation för att kunna gå vidare". Varken mer eller mindre, och helt utan komplicerade intersubjektiva aspekter. Det en behöver förstå för att komma vidare - med det som ska göras.

Det går att konstruera utbildningspolitik kring detta. En rörmokarutbildning ska, vid studenten, ha format människor som vet hur de ska fortsätta i händelse av problem med vattenledningar; mutatis mutandis med elektriker och vilket annat praktiskt yrke som helst.

Det går också att bli mer generell, och säga att alla elever vid studenten ska förstå samhället. Det vill säga veta vad nästa steg i deras samhälleliga liv är.

Ni anar att det blir väldigt politiskt hett väldigt fort här. Och det med en väldigt enkel definition av ett så oskyldigt begrepp som "förståelse".

Om vi nu går vidare med begrepp så som "kunskap", "medborgare", "utbildning", "betyg" eller "samhälle" så blir det förmodligen lika hett lika fort, Även om utläggningarna kanske eller kanske inte blir längre kring vissa ord - humanisterna och statsvetarna kommer nog att tävla i längd rörande kunskapen respektive medborgarskapet. (För att inte tala om "skolk".)

Now, om det nu räcker med ett enda ord - ett enda ord! - för att med närmast manisk omedelbarhet skapa het debatt när det gäller skolan, ligger det då inte i sakens natur att varje försök att, säg, använda flera av dessa ord i någon slags följd kommer att leda till att het debatt uppstår? Hur nyanserat och välbalanserat de än används?

Det är en sån där fråga som ger oss utbildade retoriker hopp. Den underbygger vår förståelse av samhället, och om att det alltid kommer att finnas behov av vår förståelse av hur kommunikation går till.

På en mindre självisk not så är det också en fråga som leder till viss nedstämdhet. Om det nu inte går att komma överens om näst intill någonting alls rörande skolpolitiska frågor, så blir det också med viss nödvändighet svårt att försöka driva en enhetlig linje rörande just skolpolitik. Vad du än gör så kommer åtminstone majoriteten av alla andra att aktivt anse motsatsen till någonting av detta, och som politiker är din förståelse av situationen som sådan att dylika utspel är direkt oönskade.

Med det i bakhuvudet blir det nästan synd om Björklund. Hen är så att säga dömd att leva med en evig kritikerstorm kring vartenda uttalande, och det utan egentlig pardon. Men bara nästan.

Ty även om Björklund är utbildningsminister, och det vore direkt olämpligt av någon annan minister att stövla in på hens område, så är det Björklund säger fortfarande olämpligt. Eftersom det är Björklund i egenskap av utbildningsminister som säger det.

En subtilare definition av utbildning är att en bra sådan utplånar spåren efter sig själv när den är över. Jag har full tilltro till att du förstår precis varför Björklund inte använder den särskilt ofta.