Den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn

Jag får reaktioner på det jag skriver. Det mesta sker behind the scenes (eller är tillräckligt svårt att återskapa/återfinna för att i praktiken vara det), men ibland händer det att folk vågar sig på att skriva såna däringa kommentarer. Varningstexten till trots.

Nu senast skrev jag om den onda genuskonspirationen, och fick en så genremässigt fulländad kommentar att jag inte kan göra annat än att återpublicera den för vidare spridning:

På vanligt feministiskt sätt använder du maktspråk för att förminska meningsmotståndare. Det funkade nog ett tag, men vi går inte längre på denna feministiska fint. Att kritisera den ideologi som idag är styrande för all samhällsdebatt och lagstiftning är ingen konspirationsteori. Det kallas samhällskritik och är ett nyttigt inslag i varje demokrati. Som feminist gillar du väl egentligen inte demokratiska principer och därför väljer du att inte sakligt bemöta Tanjas kritik. Sverige är i sanning feminismens Saudi Arabien! [min länknng]

Tag lärdom, troll, ty här finns lärdom att finna. Inte bara i och med att det här med att trolla numera är en väldigt genreanpassad sport, där varje ämne har en egen tradition och sina egna (o)uttalade regler för hur en ska gå till väga för att göra det ordentligt - inte bara för att den interpellerar rätt friskt, och inte heller bara för den obligatoriska särskrivningen på slutet. Utan även för att det sker på en så begränsad yta. Effektivitet i kommunikationen är en dygd, trots allt.

Övereffektivitet i kommunikationen är också textmediets förbannelse. En säger alltid mer än en säger, och för att packa upp allt en säger när en säger saker måste en fösa in ännu mer text i sammanhanget. Vilket poeter utnyttjar genom att aktivt strunta i det (till glädje för litteraturvetare och -kritiker), Vilket också innebär att vi skulle kunna spendera väldigt lång tid med att analysera den här kommentaren.

Jag nöjer mig med två saker. Det där andra ordet i kommentaren, "vanligt", är indeed en av klassiska härskarteknikerna, och skulle förmodligen kunna klassas som en "feministisk fint".

Det andra är en mer övergripande tendens att utmåla (håll i er nu) den liberala multikultifeministHBTQvänster-lobbyn som bärare av den dominerande samhällsideologin. (Kommunikativ effektivitet; stryk de delar som inte passar för just din vardag.) Det är förvisso ett effektivt sätt att skaffa vänner och påverka folk att kunna enas i en gemensam underdogposition, men det håller inte för närmare granskning. Inte för att det inte finns en liberal multikultifeministHBTQvänster-lobby (eller, rättare, en för varje inriktning), utan för att de över lag är mindre mäktiga än en tror.

Fienden - Fienden - tenderar att vara precis så stark som den egna gruppen behöver för att mobilisera sig. Det jag har svårt att komma över är att feminister, på något skruvat vis, lyckats inta rollen som den onde Andre. Särskilt som det räcker med att läsa ens förordet till en enda bok i ämnet för att inse hur fenomenalt bakvänt det hela är, - och än mer eftersom dagens antifeminister på så många sätt intar väldigt stora delar av den mentalitet som tidiga feminister intog en gång i tiden.

Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den, sägs den. Och den som inte kan sin gruppdynamik gör det dessutom på ack så ironiska vis.