Den däringa elitismen

Ibland händer det att jag påpekar att jag tror på vanliga människors förmåga att tänka själva, att resonera kring sin egna handlingar och på det stora hela vara mer psykologiska subjekt än förutbestämda objekt. Det tenderar vanligtvis att visa sig vara något av ett misstag.

Det jag aldrig riktigt förstått är hur den här ståndpunkten lyckas omtolkas till att likna elitismen. Jag menar, en elitist tror ju inte riktigt på vanliga människor - det ligger lite i sakens natur.

Månne ligger det i att jag har en tendens att peta på folk och säga att - ey, du är för smart för att vara så dum i huvudet som du nu låtsas vara, så sluta gärna. Och att detta misstolkas som att jag säger att de är dumma i huvudet.

Vilket onekligen är något av en uppmaning att peta lite tydligare.

Dock. Jag håller fast vid att det, på det stora hela, är mer respektfullt att tro att människor kan bättre än att bara per automatik utgå från att de är oförbätterliga och därmed bör behandlas som sådana. Om en inte tror på folk så kommer de att sluta tro på sig själva, och bli så där menlöst passiva som Arbetsförmedlingen utgår från att de är.

Det finns en viss skillnad att säga åt någon att denne inte är dum i huvudet, och att bara utgå från dumhetens existens utan att säga någonting alls, trots allt.

Och jag tror du förstår den.