Nya revolutioner, gamla medier

Twitter är just nu helt abuzz (teknisk term) med nyheter, rykten, bekräftanden, motbekräftanden och nya rykten om vad som just nu pågår i Libyen. Rebellerna intar Tripoli, Ghadaffi har flytt, har blivit fångad, nej det var en av hens söner, hen har blivit fångad igen, nej det var en annan son -

Motstridiga rykten galore. Många gånger samma rykten från olika håll, från folk som hört dem för första gången och sprider dem vidare. Informationstätheten är total, och alla talar i mun på varandra - och ingen vet egentligen mer än någon annan, men sammantaget så har alla en ungefärlig stenkoll på vad som händer. Och det tar bara några minuter för en nykomling att orientera sig i samtiden.

Samtiden uppdaterar sig i en vrålsnabb realtid, och när gammelmedierna väl kommer över sin inneboende redaktionella långsamhet skriver de bara vad alla redan vet.

Det är sådant som får en att ställa sig frågor som - vad behöver vi gammelmedierna till?

Det säger sig självt att uppgiften att vara först med det senaste är överspelad redan vid utgångsläget. Gammelmedierna kommer aldrig att kunna vara först och snabbast längre - twitter och andra sociala medier kommer alltid att vara snabbare, eftersom de bemannas av alla som råkar vara på plats där världen händer. När nyheter når redaktionerna så når de dem samtidigt som resten av världen - och om den redaktionella processen bara skapar repetitioner av det som redan har sagts, är den onekligen en smula redundant.

Ni har förmodligen haft känslan av att läsa en tidning och inse att du redan läste allt igår kväll. Det ger inte direkt mersmak för att läsa morgondagens tidning.

Vad morgondagens tidning - den som dagens arbete leder fram till - behöver erbjuda är inte nyheter. Nyheterna finns redan i ens vardag, som en funktion av latent kommunikation. Snarare behövs redaktionell input på nyheterna. Vad betyder det att x har hänt? Varför händer x? Har det hänt förr? Hur förhåller sig x till y som hände igår? Kan vi utifrån detta förutsätta z?

Ett klassiskt värde hos journalistiskt skolade personer är att en text ska vara läsbar. Det är fortfarande en viktig punkt, men framöver förutspår jag att det kommer bli desto viktigare att utöver detta även vara läsvärd. Att tillföra och förädla, snarare än att bara förmedla. Att göra de långsamma, kontextuella analyserna som av förståeliga skäl inte får plats i ett tweet.

Vi har alla vårt eget TT i webbläsaren, i telefonen och i twitterflödet. Vi behöver inte ett till i tidningen.

Men det finns onekligen plats för någonting mer. Och jag tror också det finns ett behov, som kan fyllas med precis tillräckligt mycket lönsamhet för att det inte ska behövas en revolution även på redaktionen. -