Friday, August 26, 2011

Marginell yttrandefrihet

Det händer ibland att någon läser någonting jag skrivit och får för sig att jag är mot yttrandefrihet. Jag ska inte gå i svarsmål på specifika responser jag fått, men jag ska däremot göra livet lite svårare för dig som vill hävda att det alltid är kategoriskt rätt att värna om allas rätt att yttra sig.

Tänk er att det finns en lokal speakers corner. En väl använd, stimulerande och vardagsutbildande inrättning som vem som helst har tillgång till, och som vid varje givet tillfälle alltid har en publik att tala till.

Vanligtvis brukar folk ställa sig inför sina medmänniskor, se lite nervösa ut, framföra sin grej och sedan gå ner när de är klara. Ibland blir det bra, ibland blir det mindre bra, men det finns ett flyt och en cirkulation till det hela. Den som vill tala behöver inte stå i kö allt för länge, och det brukar inte kännas så länge när en väl står och lyssnar på sina företalare.

Men så en dag kommer en inte helt stabil person och intar scenen, och börjar tala i någonting väldigt likt tungor. I ena stunden är det judarnas fel, i nästa muslimernas, i nästa feministernas, i nästa bankirernas,  nästa mediernas, i nästa skräpmatproducenternas - och det blir aldrig riktigt klart vad det är personen vill säga. Men hen säger det högt, mycket och framförallt länge - så länge att det efter ett tag börjar spontantwittras om att hen nu stått och inte sagt någonting alls i tre timmar.

Och dagen efter kommer hen tillbaka. Och dagen efter. Och dagen efter det. Och när en grupp bekymrade åskådare försöker tala med talaren så inser de rätt snart att det inte går att tala med denne, i och med att någonting mellan öronen och förståelsen förvanskar det sagda till att bli ett angrepp på dennes person. Inga argument når fram, och hur pedagogiska de än lyckas vara så blir hen alltid förolämpad. Vilket nästa dag föranleder vår långpratare att under tydliga former förkunna att publiken är en lögnaktig, värdelös och oduglig skara konspiratörer som borde avrättas på fläcken.

Dagarna går, och publiken blir glesare och glesare. En nervös stackare som försökt få ordet i flera dagar ser äntligen en chans att inta scenen - bara för att några sekunder senare se vår långtalare springa upp och påbörja vad som tycks vara sin längsta utläggning någonsin.

Den svåra frågan här är - vad göra med den här människan? Vi kan inte resonera med henom, vi kan inte förstå vad som sägs eller varför, och vi kan inte vinna i en offentlig debatt eftersom hen inte erkänner våra argument som giltiga.

What to do?

Flattr this

4 comments:

  1. Det vi gör med alla troll och andra harmlösa galningar: ignorera dem.

    Om man vill upprätthålla värdet av detta "Speaker's Corner" kan man upprätta ett schema, så att bara de som anmält sig får tala där och då. Detta schema kan balanseras, så att ju mer man redan talat, desto mindre ny tid får man, om det inte finns tid till alla.

    ReplyDelete
  2. Jag ser (återigen?) en historisk parallell och ett klassperspektiv.

    Just så tyckte ju de bildade och solventa klasserna om pöbelns vettlösa prat om demokratiskt inflytande för helt obildade och egendomslösa som inte kunde försörja sig själv.

    Eller, för att ta en tidigare men kanske tydligare parallell: De tre övriga ståndens uppfattning om bondeståndet, vars företrädare det inte gick att upplysa om statens förhållande till främmande makter, ty bondeståndet hade ju alldeles fel perspektiv och Ingenting mellan öronen, typ. De brydde sig ju obegripligt mycket om gemena soldaters liv och hälsa.

    ReplyDelete
  3. För att då komma till den svåra frågan så tror jag att du redan räknat ut min ståndpunkt, och jag väntar därför ivrigt på din nästa replik.

    Vad ska vi göra med de där människorna som inte verkar vilja resonera med oss, och som vi inte förstår, och som vi upplever att vi inte kan segra över i offentlig debatt eftersom deras sort inte erkänner våra argument?

    Jag förespråkar så klart att man börjar hos Kirkegaard:


    Till eftertanke

    Om jag vill lyckas med att föra en
    människa mot ett bestämt mål måste jag
    först finna henne där hon är och börja just där.

    Den som inte kan det lurar sig själv när
    hon tror hon kan hjälpa andra.

    För att hjälpa någon måste jag visserligen
    förstå mer än vad han gör men först och
    främst förstå det han förstår.

    Om jag inte kan det så hjälper det inte att
    jag kan mer och vet mer.

    Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så
    beror det på att jag är fåfäng och
    högmodig och egentligen vill bli beundrad
    av den andre i stället för att hjälpa honom.

    All äkta hjälpsamhet börjar med
    ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och
    därmed måste jag förstå att detta med att
    hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.
    Kan jag inte detta så kan jag heller inte hjälpa.

    Sören Kierkegaard

    ReplyDelete
  4. En annan dansk (egentligen var han norrman) skrev: Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför.

    Varför talar långtalaren länge? Ligger det inom eller utom?

    Kan man "bota" en rättshaverist, en lättkränkt med svagt utvecklat "jag" genom att hålla henne "kort"? Jag vet inte, men om det är brist på respekt för "jaget" som är problemet - "se" deras "jag".

    Jag tror att Epictetus med sin badhusliknelse kom närmast en "lösning" på åhörarproblemet. Var beredd på hur människor beter sig på badhus och i Speaker's corners när du går dit. Då kommer de mindre trevliga inslagen inte att kunna påverka din egen harmoni.

    ReplyDelete