Gud är aldrig på vår sida

Ibland undrar jag en smula över inför vem folk argumenterar. Särskilt när jag stöter på folk som försöker göra poänger som inte förändrar någonting även om de råkar stämma - detaljer av detaljer i ett annat sammanhang. Det verkar inte vara någonting i själva poängen som motiverar dem, utan snarare någonting annat.

En vilja att vara rätt inför gud, månne. Och att inte vilja lämna några lösa trådar i hans anteckningsblock.

När jag säger gud menar jag inte Gud, så som bibelen beskriver fenomenet. Men väl den där känslan en går omkring och har av att det på något vis finns någonting som ser det en gör, och som genom seendet ställer vissa krav på en. Ens liv är en slags skådespel inför en publik, och denna är varierande grader av välvillig. Och den har ett långt minne, och en framtida förmåga att agera på detta.

I brist på bättre metaforer får gud duga.

Ibland verkar det inte bättre än att folk agerar inför denna sinnesbild, och än mer argumenterar inför den. Vilka andra som råkar vara närvarande är mindre viktigt; gud har redan hört standardargumenten, och att dra dem igen är bara slöseri med gudomlig tid. Vilket gör livet svårt för oss som försöker förstå våra första intryck av människan i fråga - vi får retroaktivt rekonstruera vad som varit genom att skärskåda det som händer.

På ett personligt plan stämmer detta mer eller mindre för oss alla. Det hjälper en smula att bli påmind om att den där betraktaren är vi själva, den delen av oss som vi nästan men inte riktigt är medvetna om. Det ingår i det mänskliga villkoret, och vi gör oss själva en tjänst genom att komma underfund med vår inre gudomlighet.

Ni som skriver har mycket att vinna på att välja en annan målgrupp än gud. Det må vara bekvämt att ha en läsare om förlåter dina misstag, förstår dina avsikter och som har artigheten att skratta på rätt ställe, men även om det är en dygd att tro gott om människor så tenderar de att vara snäppet mindre än gudomliga. En god målgruppsanalys tenderar att vara hälften av det goda skrivandet, och desto mer av det goda läsandet.

På ett politiskt plan är det desto värre, dock. Ty ibland verkar det som att politiska skrifter är skrivna inför gud, i någon form, och att det är viktigare att få alla aspekter och nyanser rätt än att försöka göra politik. Politik är någonting skapat av människor, och som sådan kommer den alltid att vara bristfällig. Säkerligen på lång sikt, men även på den lite kortare sikt vi är vana vid.

Vi behöver inte driva en gudomlig politik. Eller ens formulera en. Det räcker med en mänsklig.

Ändå verkar ambitionen ligga där uppe i molnen. Alla punkter i programmet måste ligga rätt, alla potentiella frågor måste lösas på förhand, de lösa trådarna måste knytas ihop, scenen måste beredas perfekt och intet tvivel lämnas i guds eller partiets sinne. När allt är sagt ska intet ha lämnats ogjort.

Det säger inte sig självt att detta är ett gravt orealistiskt sätt att se till det politiska. Även om de deadlines som de politiska valen sätter upp tenderar att ge en skarp indikation om att det eviga samvetet inte är den politiska processens primära målgrupp.

För att inte tala om väljarnas.

Månne behöver vi kliva bort från elfenbenstornet en stund, och påminna oss om vad vi har att göra med. Gud och hens perfekta förståelse får vänta tills vi gjort ens en minimal insats i den eviga kampen mot livets inte helt perfekta missförståelser.

Utan sådana behövs ingen politik, trots allt.