En snabb summering av texten är att den fiktive huvudkaraktären (texters huvudpersoner är alltid fiktiva) beskriver de olika knep, knåp och inte helt ärliga tilltag hen tar till för att få kvinnor. Företrädesvis i säng, men även i övrigt; hur får en kvinnor att betrakta en som tillräckligt intressant för att umgås med, utan att för den skull förvandlas till någonting en egentligen inte är?
Det är en text som onekligen skapat viss rabalder - vissa nickar instämmande, andra hör den och vrålar ut en ångest som inte borde finnas. Den senare reaktionen är, förståeligt nog, inte helt optimal att ha till en självskriven sommarplåga.
Inom #ib20 har vi ett projekt igång kallat #deconlove, vars målsättning är att eventuellt dekonstruera (den romantiska) kärleken, med motivet att det då blir lättare för människor att umgås med varandra när de vet vad de gör. Vilket är detsamma som att säga att vi vill förbättra världen en smula.
Vid den senaste sessionen analyserade vi spelet mellan man/kvinna som en genre. En genre är, för att använda en teknisk definition, en uppsättning sociala förväntningar om vad som är rätt, fel, passande, opassande, tillåtet, otillåtet, förväntat, oförväntat, bra, dåligt - och så vidare. Notera särskilt orden "sociala förväntningar".Det Amarillo gör är att anspela och riffa på genren man/kvinna. Det finns en hel radda sociala förväntningar på vad en Man måste göra för att få lägra en Kvinna. Dessa förädlas, förfinas och förändras med tiden, förstås, vilket gör att låten kommer att bli lika daterad som Macarena inom bara några år. Men genom att sätta ord på dessa förväntningar sätter texten fingret på en öm punkt i genrens väsen - den finns, den kan förklaras och den kan inte minst förstås.
Män och/eller Kvinnor må vara outgrundliga mysterier, men genren man/kvinna är det inte. Vilket är en källa till hopp.
En av de vanligare invändningarna mot texten är att den framställer Män och Kvinnor som representanter för var sin kategori. Detta är inte så mycket en kritik som en rimlig analys - både av texten och av genren. De som försöker leva upp till rollen "Man" förväntas göra och/eller vara en hel radda saker (tuff, initiativtagande, farlig, snäll, ömsint men inte toffelaktig), medan aspirerande Kvinnor har en ungefär lika komplicerad lista saker att leva upp till. Eventuella misslyckanden med rolluppfyllandet kommer att förpassa en till de desperatas hörna, och där finns enligt konventionen inget att hämta.
Det ligger i sakens natur att en hel del normalisering pågår här. Och den som vet med sig att kraven kanske ligger en smula över ens huvud kan tillämpa en hel drös självdisciplineringsmetoder för att komma tillbaka på banan - med bantning som ett exempel.
Någonting som komplicerar texten är att den har rätt och fel samtidigt. Den beskriver onekligen en aspekt av genren som många nickar instämmande till och förstår, kanske till och med upplevt. Men den har också fel, i och med att den tar genren på för stort allvar - den överdimensionerar en viss social situations förväntningar genom att missta genrens Män och Kvinnor för verklighetens män och kvinnor. Den förväxlar skogen med den trämassa som använts för att skapa en bok om skogar.
Riktiga män, riktiga kvinnor och framförallt riktigt sex sker dock utanför genretillhörigheter. De använder genrer - i plural - för att få inspiration och vägledning, men när det kommer till kritan är vi människosaker lite mindre scriptade än vi egentligen vill vara.
Om vi använder Amarillos text som utgångspunkt för en genre- och #deconloveanalys så är den en kulturell välgärning. Om vi, däremot, tar den på orden och tror att den handlar om hur vi ska förhålla oss till våra potentiella livspartners, så blir jag trött i huvudet.
Det vore lite som att anse Macarena vara en livsmanual. Du vill inte riktigt låta en sommarplåga definiera ditt liv, hur snygga dina moves än råkar vara.
Posts
Snygg favicon :)
ReplyDelete(Fin bloggpost också. Gillar hur ni tänker.)