Retoriska vs politiska rävsaxar

Jag läser ett inlägg hos Högberg som oroar sig en smula för en trend inom den politiska diskursen. Författaren anar en tendens att den mer djuplodande, politiskt sinnade analysen börjat ge vika för en mer ytlig retorisk dito. Ideologi och konsekvensanalys byts ut mot gester och ovidkommande detaljer. Den stora farhågan är att Juholts mustasch eventuellt kommer att locka fler väljare än det tal som kommer ur skägget.

Ni ser förstås motsättningen här. Politik/djupt vs retorik/ytligt.

Det är frestande att göra en Zizek och säga att det inte är retorikernas intåg på scenen som förytligar den, utan snarare att själva uppställandet av politik som djupt och retorik som ytligt som utgör det egentliga förenklandet. Inte minst som de där gamla grekerna, med Aristoteles som överdimensionerad förgrundsgestalt, såg det ena som en förutsättning för det andra (och tvärtom), och att det sedan dess löpt metertjocka trådar mellan retoriken och politiken som både intresseområden och fält. (Nördarna bland er får gärna bortse från Ramus historiska inflytande och retorikens tillfälliga borttynande som levande disciplin. Det är en längre utläggning än sammanhanget behöver.)

Det är också frestande att drabba Högberg av den egna retoriken, och helt enkelt drämma till med frågan "var är källorna?". Vilket vore bredvid poängen, och dessutom någonting som kan invändas mot precis allt.

Än mer är det frestande att avskriva större delen av diskussionen kring partiledardebatten som ett ytligt positionerande och ett i allra högsta grad partiinternt bekräftande av att respektive Vi faktiskt fortfarande är så stort, omfattande och effektivt samordnad(/segregerat) som igår. Att se det hela som ett sätt för bloggosfären att gå på tomgång utan att för den skull ge sken av att göra det. En ursäkt för att slippa behöva be om ursäkt.

Det är frestande. Och varje försök att hävda att det är fel att göra så måste, obönhörligen, invokera det retoriskas nödvändighet - alldeles oavsett om den förda politiken är välgrundad och källförtecknad eller ej.

Vi skulle kunna kalla det en retorisk rävsax. Särskilt då som Aristoteles som bekant definierade retorik som "konsten att övertyga", och (demokratisk) politik tenderar att vara synonymt med kollektivt beslutsfattande baserat på en viss nivå av konsensus.

Jag utmanar dig att hitta en definition av demokrati som inte nödvändiggör retorik. Och, än mer, en sådan som samtidigt upprätthåller den grova förenklingen att politik är djup medan retorik är yta. Som tar sig besväret att faktiskt ställa upp så enkla saker som "politik är" och "retorik är".

Det är det första en borde förvänta sig av en diskurskritik, för att inte tala om en retorisk kritik. Men absolut inte det sista.

Och sedan kanske jag ska dra in lite diskursetik i det hela, och erkänna att jag egentligen håller med om Högbergs poäng om att medierna är nästintill infantila i sina "analyser", där experterna inte ges mer plats än att säga sådant som vilken A-student som helst hade kunnat prestera.

Och att jag hårdrar hens resonemang en smula, halmgubbe style, för att klarare kunna presentera mitt eget.

Men en sådan ärlighet är nog alldeles för mycket att begära.