Extrem vardagspolitik

Ibland blir jag lite småmegatrött på det politiska. Börjar tänka att det kanske inte är rätt modell, att det finns snabbare sätt att få saker gjorda, att relationen mål-medel behöver tänkas om en smula.

Att Baader-Meinhof var någonting på spåren, trots allt.

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så befinner jag mig i minst två sociala sammanhang som gör sådana impulser hanterbara. Med kombinerade krafter gör Piratpartiet och Informationsbyrån extremismen extrem igen, och inför lite mer konstruktiva tankegångar i vardagen. En behöver inte leka RAF 2.0 för att få saker gjorda.

Jag bävar inför tanken på alla de som ibland får liknande dagar och inte har liknande sociala sammanhang att falla tillbaka på. Som bara har sig själva, och som inte riktigt har förmånen att kunna socialt bearbeta sin nyvunna och nyfunna ilska mot världen.

Sådana personer är guldfynd för organisationer som motiverar sin existens genom att befinna sig i motståndsläge. Det vore en billig poäng att invokera Sverigedemokraterna, men med tanke på att även Socialdemokraterna (med Alliansfritt i spetsen) lever på samma impuls numera så vore det även en missvisande poäng. Särskilt som de flesta håller sig utanför de politiska partierna, även om de råkar sympatisera med dem.

Det finns gott om ilska där ute, och gott om extremistiska dagar som inte följs upp av terapeutiska nätter.

Beelze skrev för tid sedan om Politiskt Inkorrekt. Jag brukar kalla PI för en livsstilsblogg, och det eftersom det utgör en fenomenal ursäkt för att fortsätta leva den extremistiska livsstilen. Ilskan bearbetas inte, utan kanaliseras - och som alltid så kanaliseras den mot godtyckligt valda mål som av en händelse råkar finnas till hands. Och PI är allt annat än ensamma om att göra det de gör.

Om vi vill vara problematiserande kan vi säga att det finns för få fenomenala ursäkter för att vara någonting annat än arg. Även om det finns fenomenalt många dåliga ursäkter för att vara nöjd och likgiltig.

Men att det går omkring folk som är arga utan att kunna få vare sig utlopp eller (hellre) bearbetning är problematiskt nog. Det underminerar tilltron till det politiska, och gör de där extrema positionerna så väldigt mycket mindre extrema. När vardagen har varit en studie i ilska och frustration lite för länge är det svårt att hitta tillbaka till den där dialogiska utgångspunkten.

Det är trots allt oerhört svårt att skaka hand med en knuten näve.