Wednesday, June 29, 2011

Extrem vardagspolitik

Ibland blir jag lite småmegatrött på det politiska. Börjar tänka att det kanske inte är rätt modell, att det finns snabbare sätt att få saker gjorda, att relationen mål-medel behöver tänkas om en smula.

Att Baader-Meinhof var någonting på spåren, trots allt.

Det finns dagar då jag bara vill utropa ett mindre eufemiserat "fuck this", spränga en mindre viktig staty någonstans och använda social spin för att få in budskapet "vid införandet av nästa övervakningstendens så använder vi större leksaker". Och sedan, när nästa steg mot övervakningsstaten väl tas, spränga någonting halvviktigt i luften, med ett ännu bestämdare efterbudskap. Och därefter fortsätta trappa upp.

Vi har alla våra extremistiska dagar. Sådana ingår.

Som tur är så befinner jag mig i minst två sociala sammanhang som gör sådana impulser hanterbara. Med kombinerade krafter gör Piratpartiet och Informationsbyrån extremismen extrem igen, och inför lite mer konstruktiva tankegångar i vardagen. En behöver inte leka RAF 2.0 för att få saker gjorda.

Jag bävar inför tanken på alla de som ibland får liknande dagar och inte har liknande sociala sammanhang att falla tillbaka på. Som bara har sig själva, och som inte riktigt har förmånen att kunna socialt bearbeta sin nyvunna och nyfunna ilska mot världen.

Sådana personer är guldfynd för organisationer som motiverar sin existens genom att befinna sig i motståndsläge. Det vore en billig poäng att invokera Sverigedemokraterna, men med tanke på att även Socialdemokraterna (med Alliansfritt i spetsen) lever på samma impuls numera så vore det även en missvisande poäng. Särskilt som de flesta håller sig utanför de politiska partierna, även om de råkar sympatisera med dem.

Det finns gott om ilska där ute, och gott om extremistiska dagar som inte följs upp av terapeutiska nätter.

Beelze skrev för tid sedan om Politiskt Inkorrekt. Jag brukar kalla PI för en livsstilsblogg, och det eftersom det utgör en fenomenal ursäkt för att fortsätta leva den extremistiska livsstilen. Ilskan bearbetas inte, utan kanaliseras - och som alltid så kanaliseras den mot godtyckligt valda mål som av en händelse råkar finnas till hands. Och PI är allt annat än ensamma om att göra det de gör.

Om vi vill vara problematiserande kan vi säga att det finns för få fenomenala ursäkter för att vara någonting annat än arg. Även om det finns fenomenalt många dåliga ursäkter för att vara nöjd och likgiltig.

Men att det går omkring folk som är arga utan att kunna få vare sig utlopp eller (hellre) bearbetning är problematiskt nog. Det underminerar tilltron till det politiska, och gör de där extrema positionerna så väldigt mycket mindre extrema. När vardagen har varit en studie i ilska och frustration lite för länge är det svårt att hitta tillbaka till den där dialogiska utgångspunkten.

Det är trots allt oerhört svårt att skaka hand med en knuten näve.

Flattr this

4 comments:

  1. Istället för att spränga nån halv-viktig staty, bör man gå direkt till kärnan av problemet. Neutralisera kommissionen, ministerrådet och alla fördömda lobbyister.

    ReplyDelete
  2. Döda maktens företrädare och det enda du lyckas med är att skapa ett guldläge för valberedare och nyrekryterare. Du vill tvinga makten till aktion, inte inte till reaktion. Om det enda som förändras är namnskyltarna så har du slösat krutet i onödan.

    Kungen är död, länge leve kungen. Som både revolutionärer och traditionalister brukar säga.

    ReplyDelete
  3. Alltså, eftersom inegn annan gör det så måste jag väl ändå skriva något positivt om PI.

    Jag är intresserad av samhällskontrakt och spelteori. Då är vissa romska subkulturer väldigt intressanta, därför att de skiljer på en inre moral och en yttre, mot majoritetssamhället.

    Men det är i princip endast via PI som man kan få veta när, och i vilken typ av brott, som personer med romskt ursprung är inblandade i.

    Jag ställer inte riktigt upp på att jag "kanaliserar ilska".

    Jag vill förstå hur hoten mot samhällskontraktet ser ut. Annars kan man inte förstå övervakningskulturen.

    ReplyDelete
  4. Skillnaden mellan inre och yttre moral är ett diskursetiskt dilemma som finns i alla kulturer. Förvisso med olika grader av explicivitet, men likväl överallt. Du behöver bara ta en titt på det viktorianska englands överdrivna sedlighet för att se dess närvaro på de mest oväntade av ställen.

    (Skeggs beskriver detta underbart i sin Becoming respectable. Det finns dessutom en del polemik mellan den och Bourdieu-delen av klasserien, om du vill vara överkurs.)

    Likväl. PI gör om inte annat ett fenomenalt jobb att ena folk. De må enas kring de märkligaste av världebilder, men enas gör de.

    ReplyDelete