Men jag ville ju inte bli pirat!

Faktiskt inte. Jag hade planer och ambitioner. Jag skulle bli dubbelmagister och doktorera i någonting obskyrt och bli professor och anställd på livstid och aldrig behöva oroa mig för sådana världsliga saker som politik, arbetsmarknadslägen, konjunkturer, löjligt komplicerade fackliga avtal, myndigheter med allt för långt gående befogenheter eller någonting annat som plågade folks vardagar. Jag hade framtiden upplagd som en karta framför mig, och min stora och stående plan var att läsa saker och ting på 200 % tills jag blivit den där arketypiska professorn alla tänker på när de hör ordet. Saker och ting var planerade in i minsta detalj - mer än vad som kanske är hälsosamt - men det hela fallerade på en enda liten detalj som var allt annat än planerad:

Om jag fullföljde den så skulle jag innan jag visste ordet av leva i ett övervakningssamhälle, och än mer ha varit en aktivt bidragande orsak till dess övergång från fritt till motsatsen genom att inte göra någonting åt det hela.

En detalj som över tid kom att banka sig in i mitt bakhuvud så hårt att den kom att övertrumfa allt annat. Jag hade gärna gömt mig undan i ett mörkt hörn av universitetsbiblioteket och jämfört Heideggers och Nietzsches metafysiska approacher till saker och ting, för att sedan kombinera dem med någon obskyr tjeckoslovakisk filosofs perspektiv för att på så vis revolutionera det västerländska tänkandet för evigt - jag vill fortfarande - men det finns ingen framtid för ett sådant görande i ett samhälle som inte respekterar den personliga integriteten. Eller, rättare, det finns ingen framtid för sådana som mig i ett sådant samhälle.

Eller, ännu rättare, det finns ingen framtid för någon som litar på samhället i ett sådant scenario. Det finns ingen anledning att lita på vare sig samhälle eller stat, och detta då dessa för länge sedan slutat lita på dig. Via övervakning, avlyssning, datalagring och konstanta höjningar av säkerhetsnivån portioneras varje liten del av livet som den skulle behöva lita på medborgaren bort, och kvar blir ett övervaknings- och bestraffningssamhälle som inte lämnar någon som helst utrymme för det fria tänkandet.

Låt oss, exempelvis, ta Dexter, ett datasystem för skolor vars primära syfte är att logga när eleverna är i tid och, när de inte är det, omgående låta föräldrarna veta att de inte är det. Övervakning, bestraffning.

Eller, för att ta ett annat exempel, Speedspike, vars syfte är att övervaka bilister och mäta hur snabbt de färdas mellan punkt a och punkt b - och, möjligen, föra med sig automatiska böteslappar för den som råkar fullborda resan lite för effektivt. Övervakning, bestraffning.

Eller ett tredje exempel - datalagringsdirektivet, som ger myndigheter rätt att lagra information om medborgarnas rörelsemönster, smsvanor, surfhistorik och i stort sett allt dessa gör genom ett elektroniskt interface. Konstant retroaktiv övervakning - och det lär inte dröja länge innan det blir aktuellt att börja tänka i termer av att aktivt undvika att göra vissa saker för att undvika retroaktiv bestraffning.

Kort sagt: ett samhälle där varje rörelse övervakas och registreras är i praktiken ett fängelse, och det finns inga fria individer i ett fängelse.

Så med den detaljen i bakhuvudet så tedde sig mina akademiska framtidsplaner något, tja, felriktade. Att hoppas på att gömma sig i elfenbenstornet när stadskontoret dikterar att taggtråd är den nya normen fungerar inte - ingen kommer undan. Det finns ingen frihet när allt du gör ligger till grund för bedömning. Inte ens i ditt eget huvud.

Ibland frågar folk mig varför jag blev pirat. Det enda jag vill är att skrika åt dem - MEN JAG VILLE JU INTE BLI PIRAT! Jag ville ju bli lämnad ifred med mina böcker och mina idéer och mina tankar och mina planer på att revolutionera världen på avstånd -

Men att bli lämnad ifred är det enda som inte går längre.

Och det enda alternativ som stod till buds som står för den rätten är Piratpartiet.

Det enda.