Retorik och nazism

Det pågår just nu någon slags diskussion om att en viss Snällman kopplat ihop vänsterns retorik med nazismen, alt nazismens retorik. Snällman själv har bett om ursäkt för detta, så jag anar att debatten kanske är på väg att falla i glömska som en kortare passage i bloggosfärens många skeenden. Jag vill dock hänga kvar lite vid den här kopplingen mellan retorik och nazism. Dels eftersom jag alldeles snart skrivit klart innehållsförteckningen till min kandidatuppsats i retorik och tycker sådant är intressant, och dels för att det är oerhört märkligt hur oerhört snabbt ett enda ord kan sparka igång så många starka reaktioner.

Kent, min käre medörebroare, skriver att den jämförelse Snällman gjorde "inte OK under några som helst omständigheter". Låt oss skippa jämförelsen i sig och enbart titta på reaktionen - brutalt avståndstagande, utan utrymme till förhandling. En synnerligen stark reaktion, onekligen.

Tokmoderaten använder ett par starka metaforer för att beskriva det inträffade: skyttegravskriget och - via Westerholm - bilolyckan. Moberg kallar det "valrörelsens hittills skamligaste grepp" (och nämner förvisso sedan att Snällman ber om ursäkt). Alliansfritt bidrar med en neologism - argumentum ad Hitlerium. Westerholm (samma människa igen) vinklar det hela för att få det att se ut som om hela den högee tredjedelen av den politiska bloggosfären argumenterar så som Snällman (inte) gör, varpå Böhlmark kontrar med att inte ens bloggare kan läsa varandras tankar, de sociala medierna till trots, och att delen därmed inte är lika med helheten. Och Röda berget kritiserar Snällman både för val av retorik och för en upplevd blindhet inför klassbegreppet.

Kort sagt, någon slags diskussion, som det är överkurs att försöka reda ut i större detalj. Jag är inte särskilt intresserad av att peka finger åt något håll, utan vill i stället svinga mitt akademiska pennsvärd i en mer generell riktning. Det talas väldigt mycket om retorik i alla dessa inlägg - vare sig ordet används eller inte - och än mer om nazistisk retorik och dess bruk. Vilket är olyckligt av flera anledningar, och den största är förstås den att det inte finns någon nazistisk retorik.

Det finns, som regel, bara retorik, ungefär som det bara finns matematik. Nazisterna använde retorik, och de använde ett stort antal av de knep och formler som den klassiska retoriken erbjuder den som är läraktig nog att ta del av dem. Om vi ska gå och klassificera de retoriska strategier som nazisterna använde i sin propaganda som moraliskt onda så skulle vi eventuellt inte kunna använda någon som helst retorik alls om vi ville behålla vårt samvete. Om vi ska fortsätta jämförelsen med nazisterna så vore det att klassa de medel som används vid uträknandet av hur raketer rör sig som moraliskt felaktig eftersom dessa användes av dem för att dirigera V2-raketer över England. Det finns ingen nazistisk retorik - det finns bara retoriska strategier som nazisterna använde, och de använde dem för onda syften. Retoriken själv står, liksom matematiken, självständig i relation vad den används till, och om någon någonsin använt den på ett ont sätt så betyder inte det att den för all framtid är ond.

Nazisterna använde väldigt många retoriska knep, och de använde dem för att de bevisligen fungerar för att påverka människor i alla möjliga och omöjliga sammanhang - lika bra på Aristoteles tid som idag som om tre tusen år. Nazisterna använde inte retoriken eftersom de var onda - de använde den eftersom den fungerade. Och samtliga debattörer i den politiska bloggosfären - ingendera av den högra, vänstra eller lila tredjedelen utesluten - använder precis samma knep som nazisterna använde. Inte för att de är onda, utan för att det är inbyggt i det mänskliga varat att människan litar på vissa sorters budskap.

Nu må jag vara ärkehumanist (den akademiska sorten) ända in i själen, men jag tycker faktiskt att detta borde vara uppenbart för den skara människor som säger sig utgöra den politiska diskursens röst i det virtuella rummet. Att gå upp i lågor över att någon med det något ironiska namnet Snällman har mage att påpeka att människor var människor redan för åttio år sedan är inte riktigt en respons som är helt proportionell med det ethos dessa människor försöker förmedla eller - förhoppningsvis - strävar efter att leva.

Jag skrev för ett tag sedan att en allmänt utspridd kunskap om det retoriska är en nödvändig förutsättning att demokrati ska kunna finnas och bevaras. Så som för det gamla grekerna, så även för oss.

Jag skrev igår att det arv den intellektuelle europén bär med sig är djupa emotionella sår ursakade av en historia som inte kan annat än att ärra den själ som känner till dess inhumana omfattning och dimensioner.

Jag vill inte peka finger. Jag vill inte ens bli arg.

Jag vill bara att logos, för en gångs skull, inte motiveras av fel slags pathos.

Är det, i ljuset av vår historia, för mycket begärt?