Bloggande, politik och du

Skrivande handlar inte enbart om överförandet av satser och påståenden från sändare a till mottagare b. Om detta vore syftet så vore textmediet synnerligen illa anpassat till det - ett mer algebraiskt sätt att gå tillväga hade fullgjort uppgiften bättre. Det kanske inte ser ut som ett påstående, men x(y^2)/y-1=z är lika mycket ett påstående som satsen "den där barrikaden är röd!". Försök exempelvis uttala den högt - x gånger kvadraten av y delat med y minus ett är lika med z. "Är lika" - om inte utpekandet av någonting som identiskt med någonting annat är ett påstående så finns inga påståenden.

Filosofer hamnar ofta i fällan att bli förälskade i tanken om skrivandet som ett uttryck för fix och färdiga påståenden som manifesteras i textform. Det passar sig nästan att släpa in Platon i sammanhanget och säga att varje uttryck har en egentlig idealtanke, och att varje empirisk manifestation av denna tanke bara är en synnerligen blek kopia av denna, närmast en eftertanke. Det finns en värld av rena idéer, och det är enbart nödvändigheten att kommunicera dessa med obildade personer som inte har tillgång till de högre sfärerna som gör att någon över huvud taget bryr sig om att formulera dem.

Samma tankefel begås om möjligt ännu oftare av sådana som är ivriga att kritisera bloggosfären för att den brister rent innehållsmässigt. Det finns någon slags textens ideal som varje ansamling av bokstäver imiterar på avstånd, och eftersom bloggar oftare än inte är allt annat än idealiskt formulerade texter så är mediet som sådant bristfälligt och bör överges. Till förmån för vilket alternativ är ibland och ibland inte en del av argumentationen, men helt otvetydigt står påståendet att bloggtexter är så pass långt från idealet att de enbart kan tolereras i ljuset av den mänskliga ofullkomlighetens nödtvång.

Nu är det tur för oss bloggare att det här med skrivande inte enbart handlar om påståenden och deras överensstämmelse med det i etern flygande objektivt sanna, utan mer handlar om den skrivande än om det skrivna. Skrivande - och än mer bloggande - handlar så väldigt mycket mer om att formulera och förmedla en subjektivitet än om att finna den logiskt nödvändiga relationen mellan x och z. Vi är vare sig det är eller inte, och det gör inget om vi råkar vara annorlunda på just den punkten.

Problemet är förstås att texten som medium - speciellt i bloggformat - följer vissa regler som subjektet inte följer per default, utan som måste läras och vänjas in över lång tid. Det börjar med själva bokstäverna - ingen föds med ett komplett abc i huvudet - och går sedan vidare till meningsbyggnad, sammanhangskonstruktion och, eventuellt, formulerandet av en världsbild. Subjektet som skrivande varelse måste först lära känna sina verktyg, om de så än är papper och penna eller tangentbord och skärm, och därefter lära känna sig självt via samma verktyg. Eller, mer problematiskt, bägge samtidigt, och under ömsesidig påverkan.

Vi kan med andra ord inte reducera texten till grammatik. Men samtidigt beror detta på att grammatiken inte går att reducera till subjektivitet - en mening känner ingenting, en mening tänker ingenting, en mening har ingen mening i och för sig själv. Text skrivs i grammatisk form, men läses i subjektform. Vilket gör det besvärligt för oss, eftersom vi nu måste lägga till läsaren som komponent i förhållandet mellan författare och text - och om någon av de läsare som orkat sig hela vägen ner hit och som dessutom är en bloggare så vet denne att detta förhållande är oerhört komplicerat och svårfångat.

Och vi politiska bloggare har det nästan än värre - vilket är vårt subjekt, vilken text är vår, kan det ens sägas vara vår blogg i de mer intersubjektiva delarna av det politiska diskuterandet? Var går gränsen mellan text och subjekt, läsare och författare, diskurs och tanke? Vi må använda både subjekt och predikat i våra meningar, men vilken mening har vilket subjekt predikat?

Jag anar att varken höger- eller vänsterbloggare aktivt kommer att driva valkampanj på dessa frågeställningar på ett explicit plan, men de kommer onekligen att ge implicita svar på dem i sitt agerande och sitt skrivande om och av sig själva - i ordval, ämnesval, argumentationsval, stilval och alla andra val som görs i förberedelse inför det stundande riksdagsvalet. Och det kommer att bli oerhört intressant att se vilka svar de ger - vare sig de vet om att de ger dem eller inte. Varje blogginlägg är ett nytt analysföremål; varje inlägg är ett nytt uttryck för ett nyblivet subjekt. Varje påstående en ny läsare.

Ty sådan är jag. Och ingen lär bli förvånad över att jag nu säger att jag alltid-redan varit självinskriven i Piratpartiet. - Och att du som läsare i detta nu är i full färd med att skriva dig själv. -