Allianståget

Alldeles nyss avslutades Allianstågets besök i Örebro, och kontrasten mellan min vardag och deras version av valrörelse kunde inte göras tydligare. Det var närmast en kavalkad av ensidig kommunikation, megafonbudskapande, självförhärligande och resonemang som i bästa fall skulle kunna kallas grunda. Att jämföras då med mitt närmast maniska tillbringande av tid på campus och i Piratpartiet, där dialog, analys, ömsesidigt bekräftande deltagande och samtalande är huvudingredienser.

Det ömma alliansfolket - som för övrigt gjorde ett stort nummer av att utmåla vänstern som en "kartell", vilket irriterar mitt sinne för intellektuell hederlighet en smula - anser tydligen att valrörelsen går ut på att ställa sig inför en folksamling, tala till den och sedan förklara saken vara biff. Sådana saker som att diskutera med medborgarna, låta dem ställa frågor och kanske till och med låta en meningsmotståndare komma till tals tycks inte vara vare sig på tapeten eller på modet.

Om detta är ett tecken på den valrörelse som komma skall så blir jag ledsen. Vi har inget behov av att vare sig alliansen eller de rödgröna reser land och rike runt och var för sig basunerar ut sina slagord; vad vi har ett behov av är att dialog och diskussion uppstår både mellan partier och mellan medborgare. Och om detta blir en valrörelse i Allianstågets tecken så finns det all anledning att börja oroa sig redan nu - ty de uppmanar vare sig till det ena eller det andra med sitt sätt att föra sig själva på tal.

Tacka vet jag då fikabordspolitik. Ty det är inte bara svårt att vara ensam talare vid ett fikabord - det är dessutom synnerligen oartigt.