Första maj

Första maj börjar närma sig sitt slut, och socialismens skugga drar sig tillbaka efter att stilla ha påmint världen om att hotet om revolution fortfarande ligger kvar i någon slags latent manifestation. Efter en kort stund i rampljuset tycks den dock få feber och behöva vila ut i ett år till innan den känner sig frisk nog att ta sig an den samhälleliga scenen igen. Huruvida detta beror på att folk har ambitioner att driva sjukhus i vinstsyfte eller inte bör nog lämnas osagt.

Ett av de största problemen med arbetarklassens revolution är att det inte direkt finns någon arbetarklass som kan ställa sig på barrikaderna och med hög röst utbrista att den kamratliga andan nu kräver ett kamratligt delande av det svåra arbetet att montera ner kapitalismens orättvisor. Det må traditionellt sett vara arbetarklassen som på avlönad dagtid monterar ihop dessa, men även om första maj nuförtiden är en röd dag så finns inte längre det revolutionära självmedvetande som behövs för en massornas resning mot de förtryckande utsugarna. Och även om det funnits så vore det ett synnerligen falskt medvetande, då arbetarklassen inte längre vare sig finns eller, än mindre, är ett dugg intresserad av att revolutionera någonting alls.

Det största problemet med denna revolution är att dess subjekt har förflyttats från att vara arbetarklassen till att vara underklassen. Det som definierar arbetarklassen är, som varje marxistisk läsare vet, relationen till produktionsmedlen. Det som definierar underklassen är däremot att de över huvud taget inte har någon direkt relation till produktionsmedlen. Arbetarna definieras av att vara arbetare, medan underklassen definieras av att inte vara det. Och i och med att subjektspositionen förflyttats från reellt existerande arbetare till surreellt existerande ickearbetare så har revolutionen blivit just så - surreell.

Ty revolutionen har inte längre några ambitioner på att realiseras. Och hur skulle den kunna göra det? Skulle den armera några partisaner på en ås i Medelpad, ockupera en bit mark och förklara revolutionen vara i full gång? Och vem skulle i sådana fall mobiliseras av denna revolutionens insteg i verkligheten? Och, än mer, hur effektivt skulle det vara? Vilken nytta gör fysisk revolution i ett sammanhang där det fysiska inte längre är primärt ens för de arbetare som sysslar med det?

Detta hindrar förstås inte revolutionen från att ha både reella och surreella konsekvenser i vår vardag. Som figur i diverse fiktionära och litterära sammanhang utgör den en påtaglig karaktär, precis som gudarna och musorna som invokerades i början av de hjältedikter som våra antika greker en gång skaldade. Den utgör en så pass närvarande figur i så många sammanhang att det är mer eller mindre nödvändigt att känna till den för att inte bli akut konfunderad över att den helt plötsligt intar en huvudroll i de mest oväntade av situationer - så som på de allra flesta gator och torg i Sverige idag, där så väldigt många firar dess minne - och, än mer, att de aldrig någonsin behöver ta del av dess tillblivande.

Revolution har aldrig stått på Piratpartiets lista över saker att göra. Ändå återfanns vi på många gator och torg idag, bland annat i Örebro, Göteborg och ett antal andra städer där revolutionens fiktion firades. Detta för att vårt mål är att påverka folk med demokratiska medel, och än mer att uppmana dem att använda de demokratiska medel som står dem tll buds för att forma sin egen vardag. Dels, förstås, på valdagen, men också de övriga 1460 dagarna mellan dessa högtider.

Ty demokrati omfattar alla. Så väl underklass som arbetarklass - och medelklass och överklass. Och än mer hårdkokta marxister, dito liberaler och likaledes dito mittenpersonligheter. Och män och kvinnor. Och alla därimellan. Alla dagar.

Det är synd att det ibland uppfattas som någonting revolutionärt att påpeka detta. -