K19: Individ, struktur, järnbur

Det mest skrämmande med järnburen är att den inte är någons fel. Det går inte att peka ut någon enskild faktor, individ, eller institution och efter väl utförd analys konstatera att, aye, det är dess fel. Den är brutalare än så - mer distribuerad, mer robust, mer allstädes närvarande än så.

Det finns ingen dold agenda, inget huvudkontor, ingen världsomspännande konspiration, ingen i detalj genomarbetad masterplan, ingen ond organisationsledare som klappar en vit katt medan världens öde dikteras -

Det är inte så det fungerar.

Vad som finns är individuella aktörer som agerar rationellt utifrån sitt eget perspektiv, och där summan av alla individuellt rationella beslut är ett irrationellt utfall.

Ett av de mer vardagliga exemplen på detta är bilismen. De enskilda individer som åker omkring på vägarna har oftare än inte fullt rimliga skäl för att göra det - de måste hinna till jobbet, hämta barnen på dagis, förflytta massor av inte helt bärbara saker, etc. I varje enskilt fall finns en motivering som, om den betraktas i och för sig själv, de flesta skulle gå med på. Den enskilde individen lever i en vardag och agerar på det sätt som får vardagen att gå ihop på bästa sätt - och det är inte svårt att förstå varför.

Summan av alla dessa vardagar är dock större än dess individuella delar. Ingen enskild individ är ansvarig för helheten, och det vore missvisande att säga att någon är mer ansvarig än någon annan. Det är först när ett stort antal enskilda individer tillsammans lever ut sina vardagar som saker av typen bilköer, miljöförstöring, trafikmaktsordningar och liknande börjar dyka upp. En bil mer eller mindre på vägarna gör ingen direkt skillnad, och den övergripande problematiken återstår även om någon ställer av bilen och blir cyklist i stället.

Det finns som ni ser ingen agenda, inget huvudkontor, ingen konspiration. Det finns bara vanliga människor som gör vanliga saker - och wham! Järnburen händer.

Det här är dock inte den sortens tänkande som kommer naturligt till den mänskliga hjärnan. Den är hårdriggad att tänka i termer av orsak och verkan på en väldigt lokal nivå - någon gör saker, alltså händer saker. Läget är som det är, alltså måste det bero på att någon har gjort någonting. Och sålunda är det någons fel, per hårdriggad definition.

Och det finns ingen brist på fingrar som pekas åt de mest oväntade håll. Det är invandrarnas, kapitalismens, sedlöshetens, patriarkatets, ungdomens, fyrtiotalisternas, feministernas, fildelarnas, borgarbrackornas, proletärernas, kommunisternas, hundägarnas, cyklisternas - det finns alltid någon som råkar befinna sig inom pekhåll när någon behöver ha fel.

Det finns alltid ett svar på frågan om vem som har gjort fel. Det är dock alltid fel svar, eftersom det är fel fråga att ställa.

Oavsett om du tänker på individuellt eller politiskt plan så kommer det här att bli viktigt för dig. På det personliga planet så kommer du, om du försöker att leva etiskt, att springa in i en vägg där vad du än gör så slutar saker att vara tillräckliga. Där du, efter ett outsägligt antal kompromisser med världen, når en punkt där du gjort allt och världen fortfarande är skit.

Det är inte ditt fel. Den är större än dig.

Om det inte vore för att folk tänker orsak/verkan på lokal nivå så vore det inget problem. Men de gör det, och kommer således med utrop av typen "varför tror du att världen kommer att bli bättre av att du cyklar i stället för att ta bilen? Det sker ju [någonting värre någon annan stans]!".

Grejen är förstås att - ja, ja det gör det. Vad en än gör så är det för lite. Inför Gud har alla fel. Och hur du som individ än väljer att leva ditt liv så kommer järnburen ändå att finnas kvar. Och folk kommer att jämföra ditt liv med den i dess helhet.

Tappa inte hoppet. Det är inte ditt fel. Du gör en god sak i en värld som blev som den blev långt innan du föddes.

För den som försöker agera politiskt inträffar samma fenomen. Alla konkreta förslag om att göra någonting alls kan och kommer att bemötas av invändningen "men x då", varpå det obönhörliga ögonblicket när världens generella jävlighet arbetar mot en inträffar.

Men än mer så måste en hantera att andra gör politik av att lösa problematiska människor. Som ställer frågan "vems fel är det?" - och sedan utgår från att svaret är en uppmaning till handling. Vilket ni förmodligen kan finna gott om exempel på i samtiden.

Det stora problemet ligger i att ett sådant sätt att se på sin politiska gärning obönhörligen leder till att inga problem löses. Samma princip gäller för det politiska som för bilköer: om en inte gör någonting åt den övergripande strukturen så kommer problemet att kvarstå. Eller bli mer komplicerat, eftersom det nu finns politiska beslut och prestige kring problemet.

Det större problemet ligger i att en kan falla i samma fälla även om en kommer förbi "vems fel"-tänket. Ty precis som en bilkö uppstår av att ett stort antal människor gör det som verkar bäst i deras vardag, uppstår så väldigt många av samhällets låsningar av att specialister optimerar sitt hörn av det sociala landskapet utan att ta hänsyn till helheten.

Vilket kan exemplifieras av en arbetsplats där olika avdelningar har olika rutiner för hur pappersarbete ska gå till. De olika avdelningarna har förmodligen rationella skäl att göra som de gör, men sammantaget blir det ett hinder att översätta från avdelning till avdelning.

Resultatet av att individuella aktörer agerar rationellt på individuella problem är inte alltid rationellt. Järnburen är något av en bitch på det viset.

Det skulle kunna sägas att ingen styr världen. Vilket skulle kunna tänkas vara en skrämmande tanke, tills en ställer följdfrågan - vilka är det som inte styr världen, egentligen?

Intet ont som inte för någonting gott med sig. 

Det här är del nitton i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.