K21: Att vara politiken till besvär

När den första franska revolutionen sparkade igång var samhället indelat i tre stånd: adel, präster och alla andra. Adeln var fullt upptagen med att hovsvärma kring Versailles, prästerna med att hålla igång den katolska kyrkans vardag, och alla andra gjorde sitt för att genomföra en de facto övergång från en feodal monarki till ett modernt kapitalistiskt samhälle.

Tillsammans utgjorde adeln och prästerskapet ganska precis två procent av befolkningen. Ni anar att det fanns en viss övervikt till den där gradvisa strukturella förändringens fördel.

Nu sparkades inte revolutionen igång bara för att det råkade finnas en snedfördelning i maktförhållandena. Människor är anpassningsbara, och kan leva med ganska mycket i sina vardagar utan att för den skull vilja storma närmaste bastilj. Att saker är besvärliga utgör inte heller en revolutionär anledning i sig självt - folk har en ganska väl utvecklad förståelse för världens generella jävlighet, och nöjer sig för det mesta med en smula generellt gnäll. Det krävs någonting mer för att en regelrätt revolution ska inträffa.

Så som att saker är besvärliga och jävliga av fel anledningar.

Now, den kungliga byråkratin var allt annat än effektiv i sin administration, och alla försök att reformera styret kraschlandade i ett moln av majestätisk förvirring. Adeln var mer intresserad av vad adeln sysslade med än någonting annat, och prästerna blickade uppåt snarare än framåt. Vilket på det stora hela innebar att de nittioåtta procenten av befolkningen mer eller mindre var tvungna att utveckla och anpassa sig till det framväxande kapitalistiska samhället på egen hand, utan politikens inblandning.

Vilket kanske låter som en liberal dröm, om en bortser från att den rådande aristokratiska ordningen insisterade på att ge adeln massiva privilegier på direkt bekostnad av alla andra. Så som ensamrätt på att tillverka ett stort antal nyckelvaror och andra ekonomiska hinder som gjorde livet besvärligt i onödan för vanliga människor.

Över tid så blev denna fokusering på adelns väl och ve ett direkt hinder för både stat, kapital och befolkning. Den allt mer diversifierade aktivitet bland kategorin "alla andra" - framför allt hos det som blev den framväxande borgarklassen - skapade över tid ett behov av en social, fysisk och juridisk infrastruktur för att kunna både fungera och expandera. Adeln var dock mer intresserad av att behålla sina privilegier, vilket innebar att byggandet av en sådan inte blev en prioritet. Och efter hand så uppstod ett disconnect mellan människors vardagliga behov och statsmaktens behov - det förra var inte en del av det senare, och politiken utformades därefter.

Människor är anpassningsbara, och kan leva med att leva i en monarki så länge vardagen fungerar. Men när monarkin som system börjar utgöra ett onödigt besvär för hårt arbetande människor att leva sina liv och göra det de gör, så börjar den kungliga legitimiteten att naggas i kanten. Den sneda maktdelningen kan levas med så länge den utgör ett semiabstrakt begrepp som kan ignoreras med framgång, men när den börjar utgöra ett direkt bekymmer så är det desto svårare att leva med den.

När den första revolutionen sparkade igång så var avståndet mellan politik och vardag så stort att den stackars majestäten inte helt förstod de krav som ställdes från folkets sida, eller ens det språkbruk som användes.

En behöver inte tänka i överdrivet långt sökta banor för att börja hitta paralleller med samtiden. Inte ens om vi bortser från att skillnaden mellan nittioåtta och nittionio procent är ganska precis en procent.

Det uppenbaraste exemplet är förstås internet. Det finns ingen direkt brist på områden där saker är besvärliga i onödan på grund av att den rådande ordningen har brytt sig mer om annat. Den eviga frågan om piratkopiering ligger överst på listan. Men även svårare teman så som att vem som helst med en blogg kan bli Wikileaks för en kvart finns med. Och frågan om vad det innebär att vara en medborgare i en värld där solidaritet flyter lättare enligt fiberlinjer än kartlinjer.

På den gamla tiden höll kungen och adeln på med sina maktkäbbel medan resten av samhället bildade salonger, byggde upp offentliga arenor för politiska diskussioner och mödosamt slipade bort det feodala arvet från vardagslivets vedermödor. Mer samtidigt begränsas internet av käbbel om gamla distributionsordningars vara eller icke vara. Av palatsskvaller om hur högljudda diskussionerna på det digitala torget är. Av slentrianformulerade retoriska gester om att ge invånarna de kakor som en gång ersatte brödet.

Ni som kan er franska revolution vet att den pågick i olika faser i ungefär hundra år innan det blev någon reda på det hela. Ni som kommer ihåg det ljuva nittiotalet vet att det är direkt oigenkännligt i jämförelse med idag - och då inte i ljuset av 2001, som på så många olika sätt utgjorde den livlina Ancien Régime behövde för att kunna fortsätta när Sovjet inte längre fanns till hands som ursäkt Utan i ljuset av det blå flimrande sken som gör att det blåa blodet framstår i en helt annan dager.

Medan adelns diskussioner förs i viskande form, växer sig den digitala stadens forum fram som femtekolonnare i en politisk ordning som inte riktigt finns annat än som ett nostalgiskt önskedrömsprojekt. Men att det nya Versailles gör sig mer ur fas med samtiden innebär inte att det inte blir besvärligare - tvärtom.

Vi lever i nya tider. Låt oss hoppas att saker och ting fortsätter att vara besvärliga av rätt anledningar. 

Det här är del tjugoett i en serie om klass, Piratpartiet och internets inverkan på samhället. Du finner alla tidigare inlägg här.