Mattias Bjärnemalm: En stund i Strasbourg

Jag står i en kö på flygplatsen Charles du Galles i Paris. Säkerhetspersonalen strejkar dagen till ära så alla köerna här är extra långa. Men det ger mig tid att skriva ner ett par reflektioner från veckan som gått. Jag borde egentligen lyssna på mina franskalektioner som jag har i telefonen, men jag har redan spenderat tre timmar idag med mr Michel Thomas tragglandes franska meningar i mina öron. Det får räcka för idag. Förr eller senare måste jag dock lära mig bemästra franskan. Det märktes väldigt tydligt den här veckan hur beroende vi ibland blev av att Amelias andra assistent, Julien Bencze, kunde tolka åt oss. Det rent politiska arbetet i parlamentet klarar man utmärkt utan någon kunskap i franska. Men all administration sker på franska, och vill man beställa något i caféet i parlamentet sparar man en hel del tid om man kan prata samma språk som personalen. Så det blir att börja plugga franska på allvar framöver. Som tur är ger parlamentet franskakurser till assistenter.

Det kommer kännas märkligt att återvända till Uppsala. Jag har varit borta i sex dagar nu. Det är på det hela taget ingen tid alls. De flesta av mina vänner kommer inte ens ha märkt att jag varit borta när jag träffar dem ikväll. Men för mig är dagarna som passerat skillnaden mellan två liv. Så annorlunda är livet i den bubbla som utgörs av parlamentets ledamöter och personal. En bubbla jag återvänder till på måndag när jag tar flyget till Bryssel. Det är inte så lätt att sätta ord på hur parlamentslivet skiljer sig från verkligheten utanför, men det är en högst påtaglig skillnad. När jag igår kväll åt middag med min franska kollega på en liten restaurang kunde jag inte låta bli att påpeka att omgivningen kändes annorlunda än den gjort de tidigare kvällarna i veckan. "Vi är ensamma kvar" var hans enkla svar. "Alla andra från parlamentet har redan åkt". Runt omkring oss satt stadens riktiga invånare som både till sätt och utseende skiljer sig från den hord av EU-personal som väller in under parlamentets Strasbourgveckor.

Köandet har lett till resultat och jag får ta en paus från skrivandet så jag hinner äta en dyr flygplatssandwich innan jag måste gå på planet. Skrivandet kan jag fortsätta med ombord.

------

Jag anlände till Strasbourg redan i söndags kväll. Amelia hade ordnat boende hela veckan för sig själv och mig hos en sympatisör som bor i staden. Så jag begav mig dit när jag landat och fann mig snabbt tillrätta hos vår gästvänliga värd. Julien anlände också redan på söndagen, men hade ordnat boende på eget håll hos en vän. Vid åtta på morgonen på måndagen sammanstrålade vi på stationen och åkte sen tillsammans till flygplatsen för att möta upp Amelia när hon landade vid tio. Därifrån kunde vi sedan ta en av de bilar som finns tillgängliga speciellt för parlamentarikerna och bli körda direkt till parlamentet. Först på agendan var att få in Amelia i systemet. Ganska snabbt fick hon sin bricka som visade att hon var MEP och sedan bar det av till hennes kontor. När vi väl gjort oss hemma där fick vi sedan en rundtur av en av parlamentets ceremoniella uppassare. I frack, som framtill hölls ihop av en kedja som symboliserade hans ämbete, guidade han oss runt till ett antal olika kontor där tjänstemän förklarade för Amelia om vilka olika rättigheter och förmåner hon hade, och gav henne därefter blanketter som skulle fyllas i för att hon skulle kunna få tillgång till dessa.

Tillbaka på kontoret försökte vi få ordning på inlogg och mail, och med hjälp av LSUMEP (parlamentets IT-support) gick det hyfsat bra. Dagen hade blivit kväll och det blev dags för veckans första gruppmöte. En något rörig tillställning som kanske inte gav så mycket rent konkret, men som gav oss lite överblick över vilka frågor gröna gruppen såg som mest relevanta under veckan. Efter mötet återvände vi till kontoret för mer pappersfyllande innan vi lite före tio drog oss in mot stan för att få i oss lite mat. Jag tror att klockan var en bra bit över tolv innan jag slutligen kom i säng.

Resten av veckan rullade på i ett hektiskt tempo. Intervjuer och möten på morgon och förmiddag, röstning i plenum för Amelia mitt på dagen och sedan fler möten och intervjuer på eftermiddagen. Gruppmöten på kvällarna och sena middagar rundade av dagarna. Allting skedde i ett hektiskt och lätt overkligt tempo och innan vi visste ordet av var det onsdag kväll och tid för veckans sista gruppmöte. Trion bestående av mig, Julien och Amelia hade utökats till en kvartett i och med att Sandra Arvidsson, en svensk utbytesstudent i Strasbourg studerandes affärsjuridik, hade anslutit som vår "Strasbourg liaison". Sandra hade via mail hört av sig för att se om Amelia var i behov av stöd på plats i Strasbourg så vi hade ordnat så hon skulle titta förbi parlamentet på onsdagseftermiddagen för en kaffe och ett samtal. Ett par timmar efter att hon kommit till parlamentet var hon en integrerad del av Amelias kontor med ansvar för att ordna praktiska detaljer på plats inför framtida Strasbourgveckor. Efter mötet drog vi alla och åt på en libanesisk restaurang tillsammans med två andra unga parlamentariker från den gröna gruppen. God mat och dryck varvades med lagom oseriöst samtal som ändå lyckades ge en mycket mer nyanserad bild av vad vi kunde förvänta oss av parlamentslivet. Bland annat fick vi veta att det på onsdagarna var tradition att man gick ut och tog en öl på kvällen. Vilket ställe man går till avgörs av ens politiska tillhörighet. Med vår hemvist i gröna gruppen var det baren Perestrojka som gällde för vår del.

Jag hade råkat boka in Amelia i ett tv-samtal med två andra svenska parlamentariker kl halv nio på torsdagsmorgonen, så hon avböjde Perestrojkas frestelser. Sandra hade ett flyg att passa vid sju på morgonen, så även bestämde sig för att bege sig hemåt efter middagen. Julien försökte även han backa ur men för första gången under veckan använde jag min rank för att tvinga med honom till Perestrojka. Där anslöt fler gröna parlamentariker och assistenter och över ett par glas öl fick jag mer inblick i den interna dynamiken i den gröna gruppen än vad veckan hittills hade gett mig. Precis som i alla andra organisationer är det de informella mötena som fungerar som olja i det tungrodda maskineri som parlamentet utgör. Förmodligen var det en sund investering att hänga kvar på Perestrojka ända till tröttheten började göra sig alldeles för påmind någon gång runt halv två. På minussidan var dock att spårvagnen i Strasbourg slutar gå halv ett på vardagskvällar, vilket jag upptäckte när jag slutligen skulle bege mig hemåt. Som tur var bodde vi inte mer än en halvtimmes promenad från centrum, och trots att spårvagnarna slutat gå kunde jag ändå följa spåren för att komma rätt.

Torsdagen i Strasbourg är den lugnaste dagen. Om det beror på festandet på onsdagskvällarna eller tvärt om är jag för ny för att uttala mig om, men för min del var det en himla tur för jag var inte piggare klockan nio när vi anlände till parlamentet än vad jag varit klockan sju när jag gick upp. Först framåt eftermiddagen när de flesta andra strömmade iväg från parlamentet hade det stadiga kaffeintaget börjat ge effekt. Och då var det dags att packa ihop och städa upp på kontoret. Parlamentets Strasbourgvecka var över och det var dags att börja tänka på refrängen. För den här gången.